Roses

I dagens DN kan man läsa att Liam Gallagher har fått någon slags semi-religiös upplevelse av att ha bevistat Stone Roses återförening. Eller rättare sagt, han kände sig som en helt ny människa (och det vill nog inte säga lite). När jag tänker på Roses och att de ska göra sin enda sverigespelning på Hultsfred så blir jag nästan sugen på att åka på festival. Nästan. För jag har verkligen gjort min andel av festivaler genom åren och bara tanken på tält, bajamajor, blöta kläder och avslagen öl i plastglas får mig kort och gott avtänd.

Men nu pratar vi om Roses. Få band har gjort så bestående avtryck i mitt liv som Roses. Jag gick på gymnasiet när Fools gold kom och hur många gånger jag har lyssnat på debutskivan och Second Coming går inte att räkna. Det känns som om jag spenderade oproportioneligt stor del av tiden, mellan 16 och 25 års ålder, liggandes på valfritt parkettgolv lyssnades på Roses. När jag drar mig till minnes så kommer jag även ihåg att jag köade vid en skivaffär för att köpa Second Coming dagen då den släpptes. Få band har varit så snygga. Och begåvade. Och magiska. Och haft så fantastiska skivomslag (hmm, kanske slagna av New Order på denna punkt). Jag har sett Roses live en gång och jag skulle väldigt, väldigt, gärna upprepa det. Men festival? Njee, där går nog gränsen.