Gränser

När jag läser Sandras/Nio till fems inlägg om att bli lämnad (just nu fungerar inte länken) - och att samtidigt ha en stor blogg där ens läsare är högst delaktiga i åtminstone valda delar av ens liv - så påminns jag om de otydliga gränser som bloggar sätter upp. Bloggare som man av olika skäl gillar brukar man ju följa under relativt lång tid. De hinner flytta, byta jobb, vara lyckliga, få barn, misslyckas med planer och projekt, skaffa husdjur, lyckas över all förväntan, lära känna nya människor, drabbas av sorger och katastrofer - och som sagt, dumpa och bli dumpade. Ingen bloggare visar nog upp hela spektrumet av sin vardag och jag tror att folk har ganska olika uppfattning om vilka delar av livet som man vill skriva om respektive hålla privata. Likaså tror jag att folk reagerar väldigt olika på liknande situationer. Där det är självklart för vissa att berätta och diskutera, även det som är plågsamt, är det otänkbart för andra. Utan att lägga några aspekter på hur bloggare borde göra - för det tycker jag verkligen är upp till var och en - så kan jag ibland bli oväntat berörd av när någonting tämligen dramatiskt har hänt i en persons liv men att detta framkommer mellan raderna långt efter att det har skett. Plötsligt kan jag inse på att någons partner, som har funnits med mer eller mindre centralt i  berättelserna, är utraderad från bloggen. Länkar har tagits bort. Namn nämns inte längre. Aktiviteterna har omärkligt förändrats. Det är lite grann som i Maria Miesenbergers fotografier, där någon har klippt ut vissa figurer och lämnat svarta hål. Hål som signalerar stor, men ofta tyst, smärta.

Jag har ingen aning om hur jag själv skulle göra. Och det kan man kanske inte heller säga på förhand? Det är en svår balansgång att veta hur mycket man kan skriva för sin egen skull och hur mycket hänsyn man bör ta.