Per och spriten

Det är mycket om Per Holknekt just nu - men jag kan inte riktigt släppa tanken på intervjun som fanns med honom i Svenskan härom dagen. En intervju som handlar om varför han, efter drygt nio års nykterhet, har börjat dricka igen. Om alkoholens sociala sidor och en önskan om att återgå till ett normalt leverne. 


Han ger andra pusselbitar, talar om festerna där han förväntats leka med barnen eller agera chaufför eftersom han, ensam, varit nykter. Om han nu, över huvud taget, blev bjuden. Nykterister står inte överst på folks gästlistor, försäkrar han.


Jag betvivlar inte för ett ögonblick att det är sant, att han har upplevt ett utanförskap som nykter alkoholist, men min första tanke var: den mannen behöver nya vänner. Det är lika självklart att folk inte dricker alkohol på en fest som att några är vegetarianer. Eller rödhåriga. Eller inte gillar körsång. Lika självklart är det att man kan ha högst olika anledningar till både det ena och det andra. Om man låter bli att bjuda folk på fest/middag/valfri social tillställning för att de inte dricker...tja, då förtjänar man inte goda vänner.