Som feminist - som även har jobbat med jämställdhetsfrågor ur en rad synvinklar - är det lätt att tänka att ekonomisk fördelning inom hushållet är en enkelt fråga. Typ pengar in - betala utgifter - dela upp eventuellt överflöd - båda parter får lika tillgångar att spendera (oavsett vad de bidrar med). Ofta förutsätts det också att man i ett jämställt förhållande ha samma värderingar och lika prioriteringar, exempelvis gällande om någon eller flera i hushållet ska arbeta deltid (för barnens eller hela familjens skull), hur mycket som ska spenderas på boende, resor och diverse intressen.
Innerst inne är jag förbannat tacksam över att jag och maken både har väldigt lika jobb, karriärer, inkomster och värderingar - för jag vet faktiskt inte riktigt hur jag skulle hantera motsatsen (oavsett vem av oss som hade bättre eller sämre förutsättningar). På ett plan tycker jag att det är enkelt att säga att alla i ett hushåll ska ha samma levnadsstandard. Det känns absurt om den ena parten kan åka på weekendresor med polarna till avlägsna delar av klotet om den andra måste sitta hemma och käka snabbmakaroner. Likaså om den ena kan bränna iväg till London och köpa handsydda skor medan den andra är hänvisad till halva reapriset på H&M (om det nu inte bara är ett uttryck för skilda preferenser, men det tvivlar jag på). Vad omfattar egentligen en gemensam levnadsstandard? Mat och boende? Gemensamma semestrar? Golfklubbor? Veckotidningar? Motorcyklar? Är det rimligt att ha en gemensam "grundstandard" men att därutöver ha olika ekonomiskt utrymme? Och i så fall när?
Jag är långt ifrån säker på att folk har så lika värderingar som sin partner som de ofta säger. Säg till exempel att en person verkligen är intresserad av sitt jobb och satsar på sin karriär, medan den andra mer ser jobbet som ett nödvändigt ont (för att få en inkomst) och snarast vill prioritera annat (tid för barn/familj/fritidsintressen) - är det då självklart att det individuella konsumtionsutrymmet är lika? Detta är ju så klart inget problem om båda är helt överens om vad man ska spendera pengar på, men det är ju inte heller givet. Den ena kanske vill resa mycket och tycker att det är helt ok att leva väldigt snålt i övrigt. Den andra kanske tycker att det är trevligt med uteluncher, vill ha en egen häst och tycker att det är skönt att inte behöva vända på varje krona. Vems prioriteringar väger då tyngst? Den som tjänar mest? Den som är mest ekonomisk? Den som är envisast eller bäst på att argumentera? En särskilt intressant aspekt på olika prioriteringar, som har framkommit i en rad undersökningar, är att kvinnor tenderar att prioritera familjens bästa medan män är bättre på att se om sitt eget hus (från fritidsintressen till karriär och pensionssparande). Många kvinnor definierar även barnens behov, exempelvis i form av tid, kläder och fritidsintressen, som sina egna intressen (med andra ord: de spenderar "egna" pengar barnen). Kanske är jag lite känslig, men det känns lite märkligt när kvinnor köper kläder till barnen för "sina" pengar och deras partners köper motorcyklar och golfklubbor till sig själva. (Å andra sidan känns det inte heller självklart att den som prioriterar lägst, och exempelvis tycker att ungarna redan har för mycket kläder, alltid har rätt...)
Själv skulle jag tycka att det var otrevligt att inte ha någon form av egna pengar - pengar som sitter på mina konton och som jag åtminstone i teorin gör vad jag vill med. Att detta sedan i hög grad är en illusion är en annan sak, för vi är gifta och delar definitivt på hushållets tillgångar i smått och stort. Vi skulle inte heller fatta några avgörande ekonomiska beslut utan att diskutera och (förhoppningsvis) vara överens. Men trots detta så vill jag kunna ha pengar till vardaglig konsumtion, som inte behöver förklaras eller motiveras. Om jag väljer att bränna månadens egna överflöd på en snordyr kappa så är det upp till mig. Kanske kommer det här behovet ur att både jag och maken har levt som singlar i relativt många år. Vi är helt enkelt vana att ha ekonomisk frihet. Och ärligt talat så skulle jag ha tyckt att det var extremt mycket jobbigare att ha helt gemensam ekonomi med någon på den tiden då jag knappt hade några pengar än nu. Då var varje inköp en prioritering. Typ, om jag lever på pasta och nudlar resten av veckan så har jag råd att fika med en kompis på lördag. Då skulle jag ha tyckt att det varit väldigt jobbigt att inte bara prioritera för egen del utan att även synkronisera det med en annan människas önskemål och behov. Marginalerna var helt enkelt för små - vilket leder fram till en annan fråga.
Spelar de ekonomiska marginalerna, eller graden av överflöd (eller bristen på...), roll för ekonomisk fördelning inom hushållet? Är det mer självklart att dela lika på allt om man har knappa marginaler? Eller är det tvärtom?
Allt handlar så klart inte om pengar i ett hushåll - men å andra sidan så tror jag att alldeles för många kvinnor sticker huvudet i sanden just när det kommer till pengar. Hur man väljer att organisera sin ekonomi i hushållet kommer att få konsekvenser för alla inblandade, oavsett om man vill eller ej. Det är ofta jobbigt, svårt och känsligt att diskutera - men det är nödvändigt.
Hur tänker ni?
4 kommentarer:
Jag skulle känna mig helt instängd och kontrollerad om jag inte hade mina egna pengar och mitt eget konto, så att jag kan köpa "snordyra kappor" om jag vill utan att någon lägger sig i. :)
Överskottet efter räkningar delar vi inte på här. Ekonomisk frihet betyer frihet på många plan för mig och fast jag förlorar på det i kronor så är det en vinst för mig att få ha mina utgifter ifred!
Men det kanske bara funkar när båda har en hyfsad inkomst, annars tycker jag att den som tjänar mest ska betala mer av gemensamma kostnader så att den som tjänar lite kan få ha ett eget privat spelutrymme ändå!
Ja ekonomin får verkligen konsekvenser, vid pensioneringen om inte förr!
Du sätter fingret på en väldigt knepig och intressant fråga tycker jag. Jag har ändå haft sån tur som du skriver om, att jag och min man har samma syn på ekonomin och på den livsstil vi vill leva. Vi har inga "egna" pengar utan endast ett gemensamt konto (och ett gemensamt spar) och för oss är det den bästa lösningen då ingen av oss känner behov av att ha ett eget konto. Snarare tycker jag det är skönt att slippa tänka på vad som ska räknas som en "hushållsutgift" och vad som är "min egen utgift". Sedan har vi just nu väldigt olika ekonomi eftersom min man pluggar, och då skulle det kännas helt fel att jag sitter på en bättre ekonomi. Sedan kommer han säkert att tjäna bättre, så då jämnar det ut sig.
Nu ska vi snart få barn, men då kommer vi att dela lika på föräldraledigheten, annars hade jag velat spara mer pensionpengar till den som tog ut mest (så gjorde mina föräldrar när mamma tog ut hela ledigheten för mig).
Ang frågan om att det är mer självklart att dela lika om man har knappa marginaler, så tror jag att det är precis tvärtom. Har man en bra ekonomi så spelar det inte så stor roll hur pengarna fördelas, medan om man har dålig ekonomi så spelar varje krona roll. Sedan kan det såklart bli problem om den ena tjänar väldigt bra och den andra dåligt.
Jag tänker som du. Väldigt lika.
Det du skriver sist om hur kvinnor sticker huvudet i sanden gällande den ekonomiska aspekten är nog mitt i prick. Det anses liksom "fult" att tycka att den ekonomiska framtiden är viktig. Ta till exempel det här med pensionsgrundande inkomst då man är föräldraledig. För den påverkas om den ena parten tar ut majoriteten. Vore det inte en självklarhet att den som tjänar pengar under den tiden pytsar över en andel till den som stannar hemma. Det bästa vore naturligtvis om man delade på föräldraledigheten så att det blev balans på alla delar.
Att pytsa hit och dit är lite av att lindra symptomen och ignorera själva skadan. Det var en aningens haltande exempel kanske...
Bra skrivet!
När jag träffade min snubbe hade jag ett rätt välbetalt jobb för min ålder. Han tjänade också rätt bra. Sedan blev jag på smällen och så började båda plugga så vi levde rätt knapert under ett par år. Hjälptes åt med utgifterna, jobbade extra för att få in lite mer cash. När räkningarna var betalda och matpengarna insatta på icakortet delade vi upp det som blev över. Nöjespengar på varsitt konto som vi gjorde vad vi ville med. Det har vi fortsatt med. Efter några år fick han fast jobb och jag fortsatte plugga för att sedan hamna i vikarieträsket i en bransch där det är dålig efterfrågan på personal. Båda är överens om att det skulle kännas skitkonstigt om vi ändrade på det som varit så självklart sedan vi träffades bara för att en av oss för tillfället drar in mer pengar till familjen.
Skicka en kommentar