Snitt, ja det kommer att bli snitt

Vår dotter kom till världen med ett synnerligen planerat kejsarsnitt - och så kommer det att bli även denna gång (om allt går väl med graviditeten vill säga - själva snittet är beviljat). Jag har väl genomtänkta skäl till varför jag vill ha kejsarsnitt - och det handlar om psykiska skäl, grundade i min bakgrund och mina tidigare erfarenheter. Skälen är så starka att jag inte skulle försöka få biologiska barn om jag inte var övertygad om att min önskan om kejsarsnitt skulle respekteras. Att föda vaginalt är inget alternativ. Det spelar ingen roll hur mycket information jag tar in (ja, jag har läst på ordentligt) eller hur mycket terapi som erbjuds. Inte heller en planerad förlossning med igångsättning eller garantier om någon speciell barnmorska (eller andra praktiska arrangemang) har varit aktuella - även om jag inför den förra förlossningen erbjöds det mesta. För mig har det varit en tillräcklig utmaning att befinna mig på ett sjukhus och att ta mig igenom själva snittet. Ett snitt är ingen enkel väg ut, om nu någon tror det.

Det finns många upprörande saker kring hur kvinnor bemöts inom vården när de vill ha kejsarsnitt, oavsett om det är av fysiska eller psykiska orsaker. Skräckhistorierna är många - om hur man blir överkörd av barnmorskor och läkare, hur man tvingas till lösningar som man inte själv tror på, hur man matas med skräckpropaganda om riskerna (där ofta alla former av kejsarsnitt, från planerade till akuta och ur-akuta, klumpas samman till en och samma kategori) men där riskerna med vaginala förlossningar sällan diskuteras. Ofta får man också sväva i ovisshet ända in i det sista, om det blir något snitt eller ej. Det finns också alltför många historier om kvinnor som övertalas att gå med på att "börja" föda vaginalt - men att de ska få akut snitt om det blir för påfrestande - men när detta väl blir aktuellt under själva förlossningen så är det "för sent" eller tas inte på allvar - med följd att det blir skräckförlossningar (ofta både för mamman och barnet). En annan upprörande aspekt är hur olika bemötande kvinnor får, både inom olika landsting - och beroende på andra orsaker.

I kontrast till många av skräckhistorierna så måste jag säga att jag har blivit väldigt väl bemött, både av barnmorskorna på vårdcentralen och av läkarna på specialistmödravården. De har lyssnat på mig, tagit mig på allvar och respekterat mina önskemål. I samtalen inför den förra förlossningen var det visserligen en del information om riskerna med snitt, men det var aldrig på nivån av skräckpropaganda eller någonting som kördes ner i halsen på mig. Det var mer att de kollade av att jag hade läst på, både om vaginala förlossningar och kejsarsnitt och var införstådd med eventuella konsekvenser. Men samtidigt så har jag en liten misstanke om att jag faktiskt inte har behandlats rakt av som vem som helst i dessa samtal. Både läkare och barnmorskor har först av allt kollat av vad jag och maken gör - och vi är ju båda forskare. Och det är ganska uppenbart att vi kan söka i Medline och PubMed lika bra som de, även om vi inte med medicinare. Jag är inte heller särskilt ung (vilket den sista i raden i förlossningsläkare glatt påpekade). Och jag har varit extremt tydlig med vad jag vill och vad orsakerna till detta är. Om jag ska vara krass så har jag nog betydligt bättre förutsättningar i ett sådant samtal än om jag hade varit 20 år, ensamstående eller arbetslös. Inte för att mina argument på något sätt skulle vara bättre eller viktigare - men för att vår bakgrund och våra attribut mer eller mindre oreflekterat påverkar hur man blir bemött. Det går inte heller att sticka under stol med att jag är en van förhandlare och beslutsfattare (underförstått: om jag behöver prata maktspråk så gör jag det).

Just nu hoppas jag bara att den kommande förlossningen kommer att gå lika bra som den förra gjorde. Det är fortfarande det vackraste ögonblicket i mitt liv, då jag kom från operationssalen tillbaka till förlossningen - och dottern låg som en liten schimpansunge på makens bröst.