Motivation

Sådärja. Nu är jag anmäld - så nu gäller det bara att springa 21 098 meter under två timmar. Det ska gå.

Nu får det vara nog: om uteblivna bebisar och marathon

En effekt av att jag (eller snarast vi) har försökt att utöka familjen med ytterligare en unge i drygt ett och ett halvt år är att mina marathonplaner har blivit lidande. Det har inte känts helt motiverat att dra igång en storsatsning på löpningen när jag inte har vetat om jag kommer att vara gravid när det intressanta loppen äger rum. Inte heller rent kroppsligt har det känts som någon lysande idé, då jag är ett litet spinko med dåliga blodvärden (varav inget är bra för fertiliteten). Min kropp är inte av den typen att den biffar till sig av intensiv träning, den reducerar bara fett och ersätter det med seniga muskler (vilket antagligen inte heller är bra för fertliteten).

Hur som helst. Nu är jag trött på det här. Både på att jag inte verkar bli gravid och på att jag sumpar mina löparplaner. Om 20 veckor är det Stockholms halvmarathon, som jag har sprungit ett par gånger tidigare, och nu tänker jag följa ett seriöst träningsprogram och springa det på en anständig tid. Om ingenting oväntat händer så blir det ett "riktigt" maraton under sen höst eller nästa vår.

Jag har sprungit fem eller sex rundor under de senaste veckorna. På tisdag börjar jag följa träningsprogrammet.

Bildbevis

Om ni tittar noga på bilden från Stockholms halvmarathons startsida, bakom den glada mannen och de två kvinnorna, så ser ni en ganska lidande filur i svart tröja och rött hår. Japp, det är undertecknad! Jag spurtade inte förbi så många på slutet, men denna käcka trio tog jag mig faktiskt förbi. Denna bild är också ett bevis på att jag (faktiskt!) sprang på slutet. Den är tagen på upploppet, vid Centralbron.

Nu ska jag sluta tjata om halvmaran.

Nya insikter

Nu vet jag hur det känns att springa 22 kilometer i regn samt att inleda detta med att vara nedkyld till en halvtinad fiskpinne. Nu vet jag även hur det känns att springa med blåsor under fotvalven (är det inte ett konstigt ställe att få skavsår på?) och en krampande knämuskel. Utifrån de förutsättningarna är jag nöjd. Jag kom i mål. Jag sprang snabbare än förra året.

Trötta fötter

Ungefärlig tid 2.16.

Uppladdning

Kanske en lite udda uppladdning inför att springa, men mest av allt är det sorgligt att äta sushi på standardstället utan bästa M. (Som flyttade tvärs över atlanten härom dagen.)

På väg

Efter en snabb visit hos min mamma är jag nu på väg till civilisationen igen. Halvmaran känns osäker. Ont i halsen.

Håhåjaja

Det är så synd om mig. Migränen håller i sig, nu blandat med någonting som känns som ett rejält virus. Jag vill mest av allt spy. Jag hatar, hatar, hatar att spy.

(Det här känns som en lovande upptakt till att springa en halvmara på lördag. Not.)

Halvmaran

Det är en vecka kvar till halvmaran. Mina kollegor som jag ska springa med verkar vara i fin form. Själv känner jag mig döende.

Men okej, det gick faktiskt lite bättre idag. Jag sprang min långa runda, broarna runt, och jag hade lite krafter över när jag kom hem. Kruxet är att min långa runda inte ens är en halv halvmara...

Uppladdning?

När jag satt med den andra kaffekoppen för dagen, och en deppig ostsmörgås, slog det mig att det kanske inte var världens bästa uppladdning för att springa en mil. Jag borde snarast dra i mig någon sådan där äcklig energidrink, a la Anna Skipper, med linfröolja, kruskakli och havredryck. Eller vad de nu kan tänkas innehålla.

Fast jag tror ju inte på att fjäska för kroppen...

(Det är två veckor kvar till halvmaran. Det går trögare än någonsin.)

23 dagar

...kvar till Stockholms halvmarathon. Det går fortfarande trögt.

Incitament

Det är 33 dagar kvar till Stockholms halvmarathon. Träningen går trögt, men åtminstone framåt. Det är inte utan att jag undrar varför jag sätter upp så konstiga mål. Varför i h*****e ska jag springa 2,2 mil i september? Särskilt efter en vinter då jag har varit invaderad av virus, spytt, spytt, spytt och inte rört mig en mikromilimeter i onödan? Men som maken sakligt konstaterade:
- Om du inte hade anmält dig så skulle du ju inte ha varit ute och sprungit nu på morgonen.
- Nä, det så klart.

Kondition och disciplinering

Det är skrämmande vilken usel kondition jag har. För ett år sedan kunde jag springa en mil utan större problem, under början av hösten ett halvmarathon (även om det var en nära döden upplevelse - det ska inte förnekas). Nu orkar jag knappt flåsa runt villaområdet, vilket är en nätt sträcka på 3,5 kilometer. Vinterns alla kräksjukor och evighetesförkylningar har verkligen kört kroppen i botten.

Nåväl. Kroppen måste disciplineras. Det är den moderna människans lott. Om inte annat för att kollegan A. har anmält mig till Stockholms halvmarathon igen...

Halvmaran

Jo, jag kom i mål. Jo, jag lever. Men mycket mer än så är det inte. Tiden blev så klart usel, men målet var ju att ta sig runt - och det gjorde jag.

Fram till nio kilometer gick det ganska ok, sedan började den ena ljumsken att krampa. Aj, aj, aj. Att vid nio kilometer inse att man ska springa (eller snarast springa/flåsa/släpa sig fram) i tolv kilometer till, med en krampande muskel...det var inte muntert. Kilometrarna mellan nio och fjorton var bland det tyngsta jag någonsin har varit med om. I varje steg tänkte jag; det här gååår inte. Bryt, bryt, bryt! Men det kändes som ett antiklimax att behöva bryta, så jag släpade mig vidare - och efter fjorton kilometer kändes det mirakulöst nog bättre. Det gick att springa även om i lugnt tempo. Fram till två mil. Sedan tog exakt all kraft slut. Det sista kilometern tog säkert tio minuter. Att ta sig från Kungsträdgården till tunnelbanan, och vidare till hotellrummet vid Rådhuset, var nästan lika jobbigt som att springa den andra milen. Det var som om varenda liten muskel i kroppen drog ihop sig till en liten hård boll.

Vad har jag då lärt mig av detta? Jo, att Hufvudstaden är betydligt mer kuperad än den norrländska hålan (= skitjobbigt), att jag måste träna längre distanser oftare - och om jag någon gång vill kunna springa ett riktigt maraton - ja, då måste jag börja träna betydligt mer seriöst.

Uppladdning

Imorgon bär det av till Hufvudstaden. Träff med bästa K. och shopping står på schemat. På lördag är det dags...för halvmaran!

Senast igår var jag ute och sprang c:a en mil. Det gick ganska bra, även om det är jobbigt. Men en mil är ju bara halva sträckan av vad som ska springas på lördag... Jag kan redan nu känna blodsmak i munnen.

Ångbastu

Jag var ute och sprang, kanske 6-7 kilometer (remember; jag ska ju på något sätt ta mig igenom en halvmara om någon vecka) ikväll. Det har regnat hela dagen - och när jag klev ut genom dörren var det som att kliva in i en ångbastu. Sinnesrubbat varmt. Tropisk fuktighet. Det var skitjobbigt att springa. Ibland undrar jag varifrån jag får alla knäppa idéer. Halvmara, why?

Men just nu, nyduschad, stretchad och fräsch, känns det okej igen. Är jag en guldfisk?

Hellre funkis än granar

09.01, på med Asicsen.

Upp mot Djuphamnsvägen, Sjöhagsvägen ner mot badet, över de små träbroarna, bort mot hamnen, kajen, Östra hamnen, runt de nybyggda funkishusen med gigantiska glaspartier, tillbaka mot hamnen, genom tunnlarna mot Vasaparken, mot konstmuséet, svänga vänster, förbi baksidan av Polishuset, upp längs backen, Stallhagsvägen, Eriksgatan förbi tennisbanorna och jättevillorna, den sista biten hem till min mamma. Jag gillar att springa på asfalt, i civilisationen, där det finns snygga hus, vakthundar, vatten och gigantiska trädgårdar. Men idag är det alldeles för varmt för att springa. Yrseln bränner. Solen grillar skoningslöst.

09.34, av med Asicsen. Ska det gå så här trögt blir det svårt att springa St Eriksloppet.

Running in my shoes

(- som en parafras på Depeche Modes Walking in my shoes.)

Knyter på Asics-skorna och beger mig ut på en joggingtur (remember; St Eriksloppet). Upp mot Djuphamnsvägen, ner mot vattnet längs Sjöhagsvägen, över bron, längs Floragatan, rundar vid min gamla högstadieskola, fortsätter längs Köpingsvägen, runt kvarteren vid Spantgatan, längs järnvägen och tillbaka till min mammas kvarter. Kanske 5 kilometer. Det ljumna regnet duggar och det är knappt en människa ute. Det luktar smultronjerismin och asfalt.

Om konsten att säga nej

- Hej det är A!
- Hej, hej!
- Jodu, på mötet pratade vi om vilka som ska ställa upp i St Eriksloppet. Visst ska du vara med?
- Ehhh, men alltså, jag är ju inte direkt...
- Jaja, jag sprang en mil igår och det tog över en timme, så jag är inte heller direkt vältränad!
- Men, jag...
- Det blir bra ska du se!
- Men...
- Det blir du, jag, C. och T. P. har ju högt blodtryck och F. har skadat sitt knä. Och A backade ur! Han tyckte att han var för otränad!
- Jaaaa, men...
- Visst ska jag anmäla dig också?
- Ehhh, jo, men...
- Det är 82 dagar kvar! Så du hinner träna! Det finns träningsprogram på hemsidan!
- Jo, jag har sett det.
- Ja, men då anmäler jag dig också!
- Ja, jo, det blir kul!