Halvmaran

Jo, jag kom i mål. Jo, jag lever. Men mycket mer än så är det inte. Tiden blev så klart usel, men målet var ju att ta sig runt - och det gjorde jag.

Fram till nio kilometer gick det ganska ok, sedan började den ena ljumsken att krampa. Aj, aj, aj. Att vid nio kilometer inse att man ska springa (eller snarast springa/flåsa/släpa sig fram) i tolv kilometer till, med en krampande muskel...det var inte muntert. Kilometrarna mellan nio och fjorton var bland det tyngsta jag någonsin har varit med om. I varje steg tänkte jag; det här gååår inte. Bryt, bryt, bryt! Men det kändes som ett antiklimax att behöva bryta, så jag släpade mig vidare - och efter fjorton kilometer kändes det mirakulöst nog bättre. Det gick att springa även om i lugnt tempo. Fram till två mil. Sedan tog exakt all kraft slut. Det sista kilometern tog säkert tio minuter. Att ta sig från Kungsträdgården till tunnelbanan, och vidare till hotellrummet vid Rådhuset, var nästan lika jobbigt som att springa den andra milen. Det var som om varenda liten muskel i kroppen drog ihop sig till en liten hård boll.

Vad har jag då lärt mig av detta? Jo, att Hufvudstaden är betydligt mer kuperad än den norrländska hålan (= skitjobbigt), att jag måste träna längre distanser oftare - och om jag någon gång vill kunna springa ett riktigt maraton - ja, då måste jag börja träna betydligt mer seriöst.