På NetWorking kan man läsa ett intressant inlägg av Linda, om vad hon gjorde för tio år sedan och vad hon gör idag - och om det egentligen är värt det.
Åren mellan 1997 och 2001 är ganska gyttriga för mig, så jag är inte riktigt säker på att jag kommer ihåg exakt hur det var år 2000. Jag var doktorand och bodde högt över takåsarna i Råsunda. Jag cyklade oftast till jobbet, hade ett allt annat än bra icke-förhållande (det förtjänar inte ens att benämnas som förhållande). Jag tror att det var den sommaren som jag spenderade i England, vilket innehöll allt från dammiga datorsalar, döda kaniner till mängder av shopping. Jag hade kort hår, en snygg italiensk kostym som jag ofta kombinerade med en blå och vitrandig tröja och en svart mulberryväska. När jag var ledig umgicks jag mest med Bästa K. och Bästa M., förutom när jag partade med de andra singeldoktoranderna på Cliff Barnes eller Tranan (vilket i ärlighetens namn var ganska ofta). Jag trivdes på jobbet, skrev på min avhandling och undervisade en hel del - och trodde nog att jag skulle vara kvar på den arbetsplatsen i många år framöver. Riktigt så blev det inte, jag sökte nya jobb ett par år senare. Privat försökte jag intala mig själv att jag var jättenöjd med mitt liv; jag fick ju göra det jag ville göra, hade hyfsat bra med pengar som jag kunde spendera på vad jag ville, kunde resa mycket och bodde i en fin lägenhet. Men innerst inne var jag inte särskilt nöjd med någonting. Minst av allt med mitt så kallade kärleksliv.
Tio år senare bor jag 67 mil norrut, med man, barn, villa, sommarstuga och kombibil. Visst händer det att jag cyklar till jobbet, men skrämmande ofta tar jag bilen (då det blir mindre stressigt att hämta på dagis då). Lönen har nog ökat med 100 procent, likaså arbetsbördan och ansvaret. Om någon hade sagt det senare för tio år sedan så hade jag trott att det var ett skämt, men nu tycker jag att det är helt normalt. Jag jobbar, trots allt, sällan mer än jag vill eller orkar.
Ett par saker är väsentligt annorlunda nu mot för tio år sedan: jag lagar mat och spenderar väsentligt mindre pengar på väskor. Och det mest väsentliga: jag lever med bästa maken och har en underbar dotter. Det spelar ingen roll om jag har en skitdag på jobbet ibland, för jag kommer hem till de roligaste och knäppaste människorna jag känner. Om inget annat hjälper så åker jag ut till stugan och stirrar på havet.
Det är värt det. Det är mycket bättre.
Vad gjorde ni år 2000?
4 kommentarer:
Håller helt med dig, en skitdag på jobbet (vilket jag förvisso inte har längre eftersom jag inte ens jobbar ;-) *sjukskriven pga bilolycka*) påverkar inte helheten. Helheten påverkas av det viktigaste vi har, kärleken och vår familj. Och jag har med en stuga- fast på landet, visst är det ett utmärkt sätt att bara "vara" och ladda batterierna...vi har hittat "Det ljuva livet" med andra ord!
kram
Ja, visst kan det låta klyschigt men just kärleken gör en sådan enorm skillnad!
Hoppas du repar dig efter olyckan! Det är läskigt när sådant händer och man får ju ofta ändrat perspektiv på saker och ting.
2000? Det var ett tag sedan men rent känslomässigt kan jag ibland drömma mig tillbaka.
År 2000 läste jag fortfarande till ingenjör. Sista året av totalt fem och ett halvt år (lite ekonomi fick också plats) i universitetsvärlden var just på väg att ta slut. Jag var nog så lycklig jag bara kunde vara då. Livet lekte bokstavligen. Jag red och tränade massor. Tja hela mitt liv var nog mest upp på morgonen, iväg till skolan och sedan hem mot hästarna. Jag bodde 26 mil söder ut och mormor levde fortfarande. Morfar hade gått bort året innan.
Jag hade inte så stora krav. Lite pengar, ingen älskad sambo, en liten lägenhet mitt inne i stan där jag nästan aldrig tillbringade någon tid, hästarna och massor av timmar la jag på ideellt arbete.
Jag var nog lyckligare då än nu. Nöjd med det jag hade. Numer så vill jag så mycket. Vi vill hitta drömhuset, vill få barn, tjäna mer pengar, få mer tid... tid till att vadå?
Jag hade kläm på det där med att leva i nuet på den tiden. Det har jag nog tappat bort lite. Tror jag.
Ja, visst känns år 2000 som evigheters sedan. Och jag känner igen det där med kraven...jag förväntar mig nog mycket mycket mer idag. Samtidigt som jag är helt övertygad om att jag är lyckligare nu än då.
Att leva i nuet är skitsvårt - det har jag nog aldrig fixat ;)
Skicka en kommentar