Alltså, jag är ingen varm anhängare av nyårsaftnar (vilket jag har skrivit om tidigare). Allt för ofta blir de ett antiklimax, med samma klänning som värdinnan, för höga klackar, odrickbart rödtjut, mascara på glid och konstiga spellistor. Jag har traskat genom industriområden, tvärs genom Stockholm, i brist på bussar och taxis. Jag har gråtit på toaletter. Jag har gått hem innan tolvslaget. Jag har blivit dumpad av min nyårsdate (vid närmare eftertanke så tror jag att den nyårsafton tar priset som mest miserabel). Så klart har jag också haft trevliga nyårsaftnar. Skålat i champagne. Fått oväntade kärleksförklaringar av bästa kompisens lillebror. Tittat på makalösa fyrverkerier ovanför takåsarna. Och tänkt att livet är perfekt just där och just då. Men ändå, allt för ofta har nyårsafton inneburit alltför höga förväntningar och känslomässig härdsmälta.
I år lagade vi en wasabicheesecake och tog med ungarna hem till dotterns bästa kompis familj. Där var det både folk vi känner och ett gäng nya bekantskaper. Det var uppspelta ungar, god mat, frågesport, Dusty Springfield och ystra kattungar. Bortsett från en rejäl allergishock mot de sistnämnda så var det trevligt och lugnt. Och jag gillar lugna nyårsaftnar. Kanske är jag helt enkelt för gammal för att orka med drama.
2014 - nu kör vi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar