Jag må vara sen på bollen - men jag kan inte sluta plöja mig igenom intervjuerna/inredningsreportagen på Freunde von freunden. Oh my. Lägenheter, hus och kontor som uppenbart är befolkade av människor. Människor som har sladdar, fula brödrostar, vykort och förlupna strumpor. Människor som lyssnar på Bob Dylan, spelar på gamla analoga synthar och sorterar sina blyertspennor i storleksordning. Samtidigt som det ofta är så fint, så fint.
Korta ögonblick kan jag fundera över varför jag helt övergav en mer konstnärlig bana, sedan kommer jag på de ickeromantiserande svaren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar