Så kom dagen då Maken skulle åka till den andra staden, en bra bit bort, dra sin föreläsning och gå på anställningsintervju. För jo, bland bollarna som har satts i rullning ingår potentiella jobb. Inte för att vi riktigt vet vad vi vill, eller att nuvarande alternativ har särskilt många likheter med de förutsättningar som fanns för ett år sedan, men jag tänker att det kanske...klarnar? Snart?
Jag tittar på hus, jämför uppdrag och försöker rannsaka vad som egentligen har betydelse. Livet här har på många sätt blivit så självklart. Det är vardag, det är trygghet. Det är här jag träffade Maken. Det är här våra barn har fötts och hittills växt upp. Jag har mina stigar i skogen, ett jobb jag trivs med - och sakta har jag byggt upp ett socialt nätverk, både privat och professionellt. Jag äter middagar med mina boktanter och simmar i havet. Men så översköljs jag av alla de där känslorna som jag oftast stänger av. En diffus längtan hem. Kullerstensgator. Pendeltåg. Lloyd Cole. Vinbärste i vida koppar. Vännerna som jag skev hemtentor med under tidigt 90-tal. Dammiga arkiv. Svampskogar. Auktionshus. Regnvåta oljerockar.
Ibland tror jag mig veta vad åtminstone jag vill. Tio minuter senare är ingenting givet. Det vore ju även fint om vi till slut kom fram till samma svar, samtidigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar