Vi lämnar Skåne bakom oss och börjar dra norrut igen. Som så många gånger förut så drabbas jag av fruktansvärd nostalgi, eller snarast Sliding doors-effekt när jag är i Skåne, tänk om-känslan. Ett par gånger i mitt liv har jag fattat ganska drastiska beslut. Några av dem har varit helt och hållet självvalda, som när jag för åtta år sedan satsade allt på ett kort och flyttade till Umeå. Andra har varit mindre självvalda, som den gången då jag flyttade till Uppsala istället för till Malmö.
Det var tidigt 90-tal, jag hade bott ett år i Skåne, skulle sommarjobba i mellansverige och sedan flytta tillbaka i början av hösten. En fin lägenhet var fixad i Rörsjöstaden (hej 1800-talshus, gigantisk takhöjd och superfint läge) och allt jag väntade på var mitt antagningsbesked från universitetet. Men just det sistnämnda strulade till sig, min studieplats i Lund blev struken och istället förvisades jag till Uppsala. Förvisad - det var exakt så det kändes. Trots att jag verkligen inte ville så tog jag mitt förnuft till fånga och flyttade till Uppsala, för jag hade ingen lust att skjuta upp studierna ett år, byta program eller försöka fixa ett jobb i Malmö (det var fruktansvärd lågkonjunktur just då). Planen var att börja läsa i Uppsala, byta studieplats och flytta till Malmö lite längre fram. Men så blev det aldrig, för livet tog helt enkelt andra vändningar.
Sedan dess har jag varit i Skåne ganska många gånger; hälsat på vänner, varit på jobbuppdrag och semestrat. Och varje gång hugger känslan tag i mig; tänk om. Hade livet varit samma lika, fast bara på en annan plats? Hade det varit bättre eller sämre? Hade jag valt en annan yrkesbana? Hade jag träffat Maken ändå? Hade jag ens bott kvar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar