Projekt marathon innan 40

Intervallträning. Herre jävlar så jobbigt.

Men...det gick ju att springa oväntat snabbt!

Saker man kan tänka på mitt i sommaren

Inte för att jag riktigt begriper hur det här ska gå till, men på något sätt måste jag fixa att springa i vinter. Problemet är att jag verkligen inte tycker om att springa, eller ens vara ute, när det är mörkt...och mörkt är det ju mest hela tiden.

Projekt marathon 2012 är dock påbörjat sedan ett tag tillbaka.

Saker man kan göra en midsommardag

Här sitter jag och slösurfar på marathon runt om i världen. Jag vill ju springa en mara innan jag fyller 40 år (hej medelålderskris!) men vill helst inte springa på våren. Här i norrland ligger ju snön djup under hela vintern - och även om jag ska försöka fortsätta springa i vinter så vet jag att träningen inte kommer att bli densamma i snö, slask och is. Att fixa den sista uppladdningen på en månad eller två känns lite tveksamt.

De flesta populära marathon, som Stockholm, Paris och London går under våren. Även Toronto, som ju skulle vara ett utmärkt alternativ då bästisen bor där, är i maj. Några höstalternativ är Berlin och Oslo, men då är de ganska snart inpå så är jag osäker på om jag hinner träna tillräckligt till dess (eller snarast: jag skulle nog ta mig runt men risken är rätt stor att jag drar på mig någon skada). New York hägrar förstås, men då måste man i princip köpa biljett via något resebolag (läs: skitdyrt). De rutinerade kollegorna, som har sjukt många lopp bakom sig, rekommenderar Berlin och Paris (för att de är platta och lättsprungna). Ingen av dem tycker att Stockholms marathon är ett bra nybörjarmarathon.

Och så sitter jag och drömmer mig bort till helt andra platser. Hej Miami!

Hur korkad får man vara: om konsten att plåga sina benhinnor och chocka kroppen med linement

Upprymd av att löpningen har gått oväntat framåt under de senaste rundorna så gav jag mig ut på en 7 kilometersrunda. Efter ungefär 100 meter noterade jag att benen var helt stumma. Efter en kilometer hade jag så ont att jag mest vill gråta. Istället för att vända hem så hade jag en idé om att det skulle släppa om jag bara fortsatte att gå/lunka lite försiktigt. Visst fungerade det. Med viss smärta (läs: bitvis med tårar i ögonen) så stretade jag mig fram - fortfarande en smula upprymd av att det åtminstone inte kändes jobbigt rent konditionsmässigt.

Väl hemma stretchade jag och hoppade in i duschen. Sedan kom nästa korkade idé: i badrumsskåpet hittade jag ett linement som min gamla yogalärare vid något svagt ögonblick prackade på mig. Hmmm, tänkte jag, det här blir nog jättebra! Och så smetade jag in benen med linementet.

Tja, sedan dess har jag velat gråta av andra smärtor. För så klart så fick jag någon slags allergisk reaktion av skiten. Hela benen blev knallröda och huden kändes som om den skulle lossna.

Note to self: kom ihåg att jag är rödhårig och har synnerligen känslig hud. Smeta inte in hela kroppsdelar i något jävla naturpreparat. För övrigt så går det bra att springa kortare än planerat.

Vänta bara till september, vilken form jag kommer att vara i...

Efter c:a tio löprundor under den senaste månaden - och nu på den andra veckan av det mer seriösa träningsprogrammet - så börjar det hända saker. Det går lättare, kroppen svarar och jag ser till och med fram emot mina rundor. Effekten har kommit betydligt snabbare än förut (ja...jag brukar få börja om från början varje säsong, då jag hatar att springa när det är kallt, halt och mörkt).

Dagen hittills

Röja i trädgården. Springa 8-9 kilometer. Fika. Äta. Röja mer i trädgården. Titta på barnet som roar sig med grannbarnen. Handla mat. Köpa nagellack. Grilla. Röja lite till. Läsa hemska prinsessböcker. Falla ihop i en liten hög i soffan.

Nu får det vara nog: om uteblivna bebisar och marathon (del 2)

Okej. Nu är jag igång med det fina och ambitiösa träningsprogrammet. Och jävlar in min lilla låda vad vältränad jag kommer att vara om 20 veckor.

För övrigt är uttryck som jävlar in min lilla låda klart underutnyttjade i dagens samhälle.

Nu får det vara nog: om uteblivna bebisar och marathon

En effekt av att jag (eller snarast vi) har försökt att utöka familjen med ytterligare en unge i drygt ett och ett halvt år är att mina marathonplaner har blivit lidande. Det har inte känts helt motiverat att dra igång en storsatsning på löpningen när jag inte har vetat om jag kommer att vara gravid när det intressanta loppen äger rum. Inte heller rent kroppsligt har det känts som någon lysande idé, då jag är ett litet spinko med dåliga blodvärden (varav inget är bra för fertiliteten). Min kropp är inte av den typen att den biffar till sig av intensiv träning, den reducerar bara fett och ersätter det med seniga muskler (vilket antagligen inte heller är bra för fertliteten).

Hur som helst. Nu är jag trött på det här. Både på att jag inte verkar bli gravid och på att jag sumpar mina löparplaner. Om 20 veckor är det Stockholms halvmarathon, som jag har sprungit ett par gånger tidigare, och nu tänker jag följa ett seriöst träningsprogram och springa det på en anständig tid. Om ingenting oväntat händer så blir det ett "riktigt" maraton under sen höst eller nästa vår.

Jag har sprungit fem eller sex rundor under de senaste veckorna. På tisdag börjar jag följa träningsprogrammet.

Nu så!

Tecken på att löpningen har legat i träda: man kommer inte ens ihåg lösenordet till jogg.se.

Men nu ska det bli nya tag. Maraton innan 40 års ålder, det ska bli av.

Kroppens förfall

Varför kan jag inte bara bli en slö soffpotatis, som nöjd sitter nedsjunken i hörnsoffan med en chipspåse i nypan? Det första problemet är att jag tycker att chips är ganska äckligt. Det andra är mitt sjuka aktivitetsbehov. Aktivitetsbehovet går dock inte alltid hand i hand med de fysiska förutsättningarna. I morse snörade jag på mig löparskorna, för att återuppta projekt "kom i form för marathon". Hahaha. Marathon? Jag tog mig knappt runt området. Vinterns alla virus har definitivt kört ner kroppen i ett all time low-tillstånd. Till och med Vårruset känns ouppnåerligt.

Nytt mål?

Nu har jag fått blodad tand. Kanske blir det detta nästa år? Och detta blir väl lagom till 40-årsdagen? Då har jag ett par år på mig att slipa på formen.