Också ett sätt att spendera sin trettionionde födelsedag

Kroppens förfall

Varför kan jag inte bara bli en slö soffpotatis, som nöjd sitter nedsjunken i hörnsoffan med en chipspåse i nypan? Det första problemet är att jag tycker att chips är ganska äckligt. Det andra är mitt sjuka aktivitetsbehov. Aktivitetsbehovet går dock inte alltid hand i hand med de fysiska förutsättningarna. I morse snörade jag på mig löparskorna, för att återuppta projekt "kom i form för marathon". Hahaha. Marathon? Jag tog mig knappt runt området. Vinterns alla virus har definitivt kört ner kroppen i ett all time low-tillstånd. Till och med Vårruset känns ouppnåerligt.

28.30

...blev tiden på vårruset. Ok - med tanke på hur rörigt det var. Den första kilometern handlade det mest om att snubbla på folks hälar och att manövrera sig förbi damer med gåstavar/barnvagnar/hundar (som enligt instruktionerna skulle starta i den sista startgruppen - gjorde de det? Nope.). Den sista kilometern kändes bäst. Jag hade fortfarande krafter kvar och kunde springa på i mitt eget tempo.

Nästa gång tänker jag starta i en annan startgrupp. Under 25 minuter borde jag kunna springa på...

En vecka kvar

Om en vecka ska jag springa vårruset. Målet är att ta mig igenom loppet utan nära-döden-upplevelser. Gärna under 30 minuter. Vårruset ingår i min flerstegsplan för att undvika medelålderskris, eller så är hela planen ett uttryck för just detta. Planen är i alla fall att kunna springa ett milslopp efter sommaren och en halvmara nästa sommar (jag blev utmanad av en kollega att springa St Eriks-loppet nu i augusti, men det är nog att ta vatten ovanför huvudet). Jag har i flera år pratat om att jag vill kunna springa ett marathon innan jag är 40. Nu är det dags att ta tag i projektet.