Me, myself & I

Det börjar bli dags att röja nere i källaren. På något märkligt sätt växer den igen successivt. Överblivna prylar ställs ner. Returpapper samlas i stora kassar. Lilla L:s urväxta kläder läggs i högar. Skidor, blomkrukor och ratade golfklubbor samlas i märkliga högar. Man kan lugnt sammanfatta det som den stora nackdelen med att ha 70 kvadratmeter källare: det är alldeles för enkelt att samla på sig en massa bråte.

I källaren finns även andra saker, som en stor låda med gamla dagböcker. Jag har nämligen nästan alltid skrivit dagbok. I perioder dagligen och mycket navelskådande. Under ett antal år var jag helt övertygad om att jag skulle tappa bort mig själv om jag inte skrev dagbok, som om jag naglade fast verkligheten genom att dokumentera den. Jag läste också mina dagböcker som ett sätt att försöka få grepp om mitt eget psyke, för att förstå mig på mina neuroser och nojjor.

Idag har jag mina bloggar, som jag skriver så gott som dagligen i. De har dock mycket lite gemensamt med mina gamla dagböcker. Förvisso är de någon form av anekdotiska nedslag i min vardag och mina tankar men i bloggarna skriver jag nästan aldrig om vad jag känner eller hur jag mår. Det ligger kanske nära till hands att anta att det beror på att jag inte vill vara särskilt privat i bloggarna, men jag tror mer att det har att göra med att jag är förbannat trött på att analysera mig själv. Jag är sannolikt mer neurotisk än de flesta - men jag accepterar faktum. Det går att leva med och jag blir inte klokare av att vända ut och in på mig själv.

1988

Suvis inlägg om 1988 väcker massor med minnen, till stor del på grund av de gemensamma nämnarna. Vi umgicks i samma kretsar, bodde i samma stad, hängde på samma fester.

1988 flyttade jag hemifrån. 16 år gammal. Drygt 30 mil bort från hemstaden. Den officiella anledningen var att jag skulle gå ett nationellt program på gymnasiet (det fanns väldigt få sådana på den tiden). Den inofficiella var att det var en helt nödvändig åtgärd för att jag inte skulle bli seriöst galen. I efterhand begriper jag inte riktigt hur det gick till, att mina föräldrar köpte mina argument (som framförallt handlade om gymnasiet). På något plan, ganska outtalat, så förstod de. Även min pappa, som till stor del var orsaken till flytten, accepterade med tystnad.

En annan sak som jag inte riktigt begriper är att jag stod fast vid mitt beslut, att jag faktiskt flyttade. För när det väl var dags hade ganska många variabler i mitt liv förändrats. Hela det sista året på högstadiet bestod av ett allt större umgänge, fester, konserter, festivaler och förälskelser. Det borde ha varit bekymmerslöst - men det var det inte. Konflikterna med min far hade antagit sådana proportioner att det var helt omöjligt att stanna kvar hemma. Jag åt inte. Jag sov inte. Vi talade inte med varandra. Faktum är att jag och min far så gott som uteslutande teg i nästan tre år. I efterhand måste jag ha förträngt hur illa det var. Det fanns ingenting som kunde väga upp - och jag vet att jag tänkte att det bara var jag som kunde lösa situationen. På egen hand. Min sätt att lösa det hela var att hitta ett legitimt sätt att flytta hemifrån.

Tjugo år senare framstår det resonemanget som helt jävla galet. Varför reagerade ingen? Min mamma frågade om orsakerna ganska många år senare, likaså ett par andra släktingar. De hade alla tänkt att det måste finnas andra orsaker än de officiella. Men ingen ville fråga. Ingen vill säga någonting.

Jag flyttade. I en nymålad lägenhet, med kritvita tapeter och svarta blockljus, satt jag och tänkte:
- Jag skapar mitt eget liv. Nu. Bara jag.
Det var självklart inte så enkelt. Jag ångrade mig ungefär hundra gånger om dagen, undrade över om det var värt priset - att släppa allt annat. Släppa vänner, kärlek, allt. Men jag stod fast vid beslutet - och även om hela logiken framstår som helt galen idag så är jag glad över det. Det blev bättre. Tillbaka till 1988 vill jag dock inte.

Saker jag borde

Jag borde vara trevligare. Snällare. Inte ta så illa vid av småsaker. Inte gråta för lilla minsta. Men det sistnämnda är svårt att kontrollera: jag har lätt för att gråta. Återstår gör därför de andra sakerna: bli trevligare, snällare och mer tålmodig.

Jag ska jobba på saken.

Kontrollbehov

Så här är det: jag har ett stort kontrollbehov. Jag hatar att lämna min mailbox (och numera även röstbrevlådan på jobbet) obevakad.

Nu har jag varit ute på vischan i två dygn, på en kursgård mitt ute i ingenstans. Glad i hågen stuvade jag ner allsköns teknisk utrustning: bärbar dator, Ipod och mobil. Maken sade glatt:
- Dety är klart att det finns trådlödt nätverk! Det är ju en kursgård!
Vilket skämt. I två dygn har jag varit utan mottagning till mobilen. Trådlöst nätverk? Skulle inte tro det. Mailboxen är fullproppad med skit. Röstbrevlådan likaså.

Nåja. Några humoristiska inslag har det dock varit under de senaste dagarna. Vinterbleka kollegor i badbrallor.

Skrivkramp

Maken inbillar sig att han har drabbats av en kombination av damp, dyslexi och oidentifierbar hjärnskada. Allt för att han inte kan komma på hur han ska skriva om en inledning - och för att han tappar koncentrationen. Det är nog snarast evighetsviruset som har kloggat igen synapserna.

*Håhåjaja*

Perspektiv på tillvaron

Ganska ofta antyds det - av en viss medlem i hushållet - att jag lider av vissa neurotiska och pedantiska personlighetsdrag. Men så insåg jag att det trots allt inte är så illa. Jag har ännu inte färgsorterat hushållets alla böcker! *Hahaha* Jag är en oerhört avslappnad person!

Vuxen? (del 2)

Den trötta mammahjärnan förmår inte tänka tankar fullt ut just nu. Det jag egentligen satt och funderade på igår kväll var; sitter alla och låtsas?

Är det egentligen så att även de till synes urtråkiga och präkta mammorna på öppna förskolan har hemliga inre liv? Liv där de verkligen brinner för någonting, som inte är blöjor eller gnäll på maken/sambon/ungarna? Passionerade intressen för...inte vet jag, men kanske scrapbooking, schlagers, segling, näverslöjd, skogspromenader, skräckfilmer eller gamla arkadspel? Men eftersom alla spelar spelet så spelar alla med - och känner sig som ufon?

Förhoppningsvis har vi alla minst två vänner som vi kan nörda loss med, som vi kan diskutera alla de där fantastiska detaljerna som vi brinner för - och, vilket är viktigt, beklaga oss om hur lite omvärlden förstår och bryr sig.

Vuxen?

Jag är 35 år. En ganska imponerande ålder, om jag får säga det själv. Jag har ett okej jobb, tjänar en hyfsad hög med pengar varje månad, är lyckligt gift och har en fin liten dotter. Vi har hus, kombi och sommarstuga. Jag spelar golf, kan hantera en slagborr, laga cykelpunkor, sticka, tapetsera, kakla, läsa sagor och laga hyfsat varierad mat. Enligt Ladok har jag 320 högskolepoäng.

Visst borde jag vara ganska mogen och vuxen? Varför känner jag mig inte så då? Nu vill jag inte tolka detta i termer av fjantiga vuxenpoäng, men det är någonting skumt här. När mammorna (ja, det oftast mammor) på öppna förskolan fikar och småpratar så spelar jag med. Som om jag fattade. Som om jag hade någonting att säga. Men det vare sig gör eller har jag. Jag skiter i om ICA:s blöjor är lika bra som Liberos, Mios utbud av soffor och den senaste H&M-katalogen. Jag hatar tunikor och äger inte en enda. Om samtalen någon enstaka gång berör politik så känner jag mig som ett än värre ufo. Jag är elitistisk, cynisk och tror på individens ansvar. I ärlighetens namn har jag fastnat i de intressen som jag hade när jag var femton; musiknörderi (typ gamla Factory-singlar och vilka videos som visades i Cia Bergs Bagen), böcker (från Moa Martinsson till Bret Easton Ellis) och värdelöst design-vetande (som vilka färger Stig Lindbergs vattenkanna tillverkades i). Det kanske låter som att jag koketterar med detta, men i själva verket börjar jag känna mig...pinsam. Som en övervintrad tonåring.

Oordning och oreda

Läste denna artikel om Caroline af Ugglas och kan inte låta bli att länka till den. Den är ju fantastiskt humoristisk. Caroline städar aldrig. Hon vill inte visa upp någon falsk yta. Om folk inte vill hälsa på hemma hos henne i röran så får de låta bli. Och sedan kommer slutklämmen; hon och maken har en städerska som kommer en gång i veckan.

Missförstå mig inte. Jag har ingenting emot att folk anlitar städhjälp. Att städa hemma hos folk är som vilket annat jobb som helst (om det ska skattesubventioneras är en helt annan diskussion). Men det blir liiiite komiskt om man å ena sidan visar upp sin charmigt bohemiska yta och å andra sidan betalar någon för att det inte ska sunka ihop fullständigt. Tro inte heller att jag ogillar Caoline. Hon är en cool brud.

Själv är jag oerhört neurotisk och gillar ordning och reda. Var sak på sin plats. Kläderna vikta i prydliga högar (självklart sorterade efter färg), fräscha lakan i sängen, räkningarna insatta i pärmar, böckerna sorterade efter genre och författare. Om en knapp lossnar så syr jag fast den. Ogräs i rabatterna rensas bort. Jag tappar aldrig bort strumpor i tvätten.

Jag är ytlig och jag tycker att det är skitjobbigt med spontana besökare - som kliver rätt in i tvättsortering, leriga stövlar, oöppnad post eller halvvägs in i middagen.

Om det inte vore för om

Då och då får jag totala psykbryt. Över norrland, brist på vänner på nära håll, ensamhet och rotlöshet. Prestationsångest. Ångest över att jag får ångest.

Jag skulle vilja vara glad och okomplicerad. Nöjd. Belåten. Lättsam. Trevlig. Snäll. Men det är jag inte. Jag är ironisk och nattsvart. Kantig. Överspänd. Skarp. Självmedveten. Inte direkt elak, men inte heller snäll mot alla eller alltid.

Allt skulle vara så mycket enklare...om jag bara var någonting annat än vad jag är. Men det säger ju sig självt att det inte går, eller att det åtminstone inte är så sannolikt att det ska inträffa. Gaaahhh.

Fel i mitt huvud?

Ibland tänker jag att det måste vara något fel på mig, att jag är helt motsägelsefull. Å ena sidan är jag världens mest rastlösa person. Jag begriper inte vad jag ska göra av all tid när jag är hemma med Lilla L., jag har ungefär hundra olika projekt igång samtidigt, jag kan nästan aldrig säga nej om någon ber mig fixa någonting. Jag måste göra saker, oavsett om det gäller att skriva texter, måla om hus, läsa sagor eller hålla föredrag. Jag har dessutom ett ganska stort kontrollbehov, även detta nästan oavsett vad det gäller. Jag blir nervös om maken sorterar tvätt, eller om en kollega bokar en flygbiljett.

Å andra sidan vill jag vara en skönt avslappnad person som kan ta det lugnt och improvisera. Mitt huvud är fullproppat av idylliska bilder av mig själv som snor ihop improviserade middagar - eller fridfullt slumrar i en hammock.

Det enkla svaret är kanske att jag både vill - och borde vilja - bli den avslappnade och oneurotiska personen. Men grejen är ju att jag blir stressad bara jag tänker på det. Osorterade strumpor, folk som bara tittar förbi...gaaaahhhh!