Vita lögner, gråa lögner?

Nej, i likhet med Charlotta så har jag inte mina bästa stunder när jag ljuger. Men ljuger det gör jag. Absolut inte om allt. Definitivt inte för jämnan. Men då och då. Säkert varje dag, om någon liten grej. Ibland har jag lust att ställa mig och skrika:
- You can't handle the truth!



Jag tror inte att kollegan vill höra hur ful jag tycker att hennes nya klänning är, lika lite som jag vill såra henne. Inte heller har jag lust att dissa det senaste anskrämliga pysslet, bestående av hoptejpade toarullar, som sonen har släpat hem från dagis - eller sillådan som svärmor lagar varje jul (fast hon anar nog att det inte är en favorit). Ibland hör det helt enkelt till allmänt hyfs att inte säga rakt ut vad man tycker, tänker och känner.

Sedan finns det ju, så klart, en massa situationer där jag skulle kunna låta bli att dra en vit, gråspräcklig eller till och med kolsvart lögn. Varför säga att maten på en restaurang är god när den knappt är ätbar? Eller förneka att det finns köttbullar i frysen när ungarna inte vill käka kyckliggryta? Det är väl bara att säga som det är. Det blir kanske lite spänt, eller så får man lov att förklara sig, men det är ingen stor grej.

Jag tycker dock att det är lurigare med alla situationer då jag helt enkelt inte ids gå in i en diskussion, utan håller med (ofta lite diffust och luddigt genom att säga så lite som möjligt) om sådant som jag inte alls håller med om.  Ofta säger folk att de uppskattar människor som är raka och säger vad de tycker, men i verkligheten undrar jag hur det står till med den saken. Om alla alltid ska säga sitt, tycka och tänka högt, så blir det väldigt...jobbigt. Samtidigt som det, så klart, inte går att glida undan allt som är obehagligt eller missvisande.

Äh, jag vet inte riktigt vart jag vill komma med detta. Kanske någonting om att jag borde bli bättre på att välja mina strider och mina mer eller mindre vit-gråa lögner? Jag kommer dock fortsätta att säga att toarullarna är jättefina. Och diskret knöla ner dem i soptunnan någon vecka senare.

Dagdrömmar 3.0

Jag gissar att nästan alla människor har någon slags återkommande dagdröm om hur de skulle vara i den lite bättre versionen av sig själva. Den lite lyckligare/snygga/roliga/smarta/harmoniska/whatever-versionen. Kanske inte ens 2.0-versionen utan en ännu mer trimmad? Det där tänk om-jaget. Om jag bara hade...läst till arkitekt i tokyo/vågat ragga upp den där fascinerade personen/sagt upp mig från jobbet och startat det där genialiska företaget/skrivit den bästsäljande romanen eller vad det nu kan vara som man inte vågade/orkade/tog sig för.

En för mig gammal, numera övergiven och synnerligen oförverkligad, dröm är att bli musikjournalist. Jag kan inte ens förklara inför mig själv varför jag aldrig har försökt att förverkliga den. Ingenting har egentligen hindrat mig (även om det kanske senare skulle ha visat sig vara en dum eller föga framgångsrik idé). En lite mer nutida dagdröm är någon slags diffus tillvaro i Åre. Ibland brukar till och med Maken skämta om mina Åre-fantasier och uppmana mig att sätta upp två tydliga målbilder på anslagstavlan framför datorn; en bild på valfri bästsäljande författare (typ Henning Mankell) och en bild på valfritt flådigt hus i Åre. Och sedan sätta igång att dra in kosing för att finansiera det hela.

Vad jag skulle göra i Åre? Tja, springa terräng. Åka skidor. Glo på fällen. Fika på Åre bageri. Skriva. Åka lite mer skidor. Glo på fjällen. Springa. Vara skrämmande harmonisk. Tänka att jag får vara kvar när turisterna åker hem. 

Jag ar dock lite svårt att komma på hur jag ska kunna försörja mig, eller oss, på detta.

I bästa fall håller jag tyst och låter det gå över

Vissa dagar vaknar jag och är fullkomligt rabiat. Jag stör mig på allt. Artiklarna i morgontidningen är korkade, folks statusuppdateringar irriterande (för att de är triviala, ideologiskt förutsägbara, tjatiga...whatever), diskussionerna i fikarummet lama, blogginläggen präktiga, jobbtexterna pretentiösa, husen fula, människorna tröttsamma.

Om det är någon tröst så stör jag mig lika mycket på mig själv.

Jag jobbar på mantrat: Don't Criticize, Condemn or Complain (från Carnegies berömda bok om How to Find Friends and Influence People.) Det går sådär.

Bitterfittor etc (del 2)

Appropå inlägget nedan så kan jag ofta känna mig kroppsligt invaderad av barn. Både av den högt älskade fyraåringen och den förhoppningsvis snart nyfödda bebisen. Bitter, sur och gnällig är jag också, att låtsas som någonting annat känns meningslöst och lögnaktigt.

Men bitterheten är nog mer ett medfött tillstånd än ett resultat av barn eller äktenskap. Jag är också högst tveksam till om känslan av kroppslig invadering, eller för all del allmän gnällighet, gör mig till en olämplig förälder.

Poängen med att sjunga enkelhetens lov?

En sak som jag har funderat över är varför folk (ja, folk i största allmänhet) ofta ger uttryck för att vad de uppskattar mest hos andra människor är att de är enkla och vanliga. Vad menar man egentligen med det? Att andra människor är lika dem själva? Det kan ju ha sina fördelar, för då kan man ju utgå från att andra människor gillar och ogillar ungefär samma sak som en själv. Eller att de är opretentiösa? Eller kanske till och med kravlösa? Ibland inbillar jag mig också att enkelheten ses som synonymt med ett lagom positivt sinne. Typ en glad prick, som får andra människor att må bra och som inte komplicerar tillvaron med jobbiga frågor och invändningar. Likaså att enkelheten ses som ett uttryck för lagomhet. Att människan i fråga är lagom (det vill säga: inte särskilt) snygg, smart, rik och framgångsrik, vilket sällan är hotfullt för den egna självbilden.

Jag har aldrig, inte ens som barn, tänkt på mig själv i termer av enkel. Jag är ofta besvärlig, cynisk, avig och allt annat än lagom. Det jag är bra på är jag ganska iögonfallande bra på och det jag är dålig på är jag ofta genuint ointresserad av. Jag ställer krav och presterar. Jag är neurotisk. Men jag är också ganska rolig och omtänksam. Om jag ska vara helt ärlig så skulle jag dö av uttråkning om mina vänner var enkla och vanliga. Det är det inte heller. De är spretiga, galna, genialiska, nyckfulla, frånvarande, närvarande, bitska, bländande, oväntade, roliga, dubbelbottnade, högpresterande, verbala, lata, odrägliga och ljuvliga. Många av mina vänskaper har inletts med att jag genuint har avskytt personen i fråga - just för att han eller hon har lyckats provocera eller peta på någon särskilt öm fläck. De är sällan några muntergökar. Och lika bra är väl det.

Tapeter, endorfiner och genuin lycka

Idag är det äntliga dags att sätta upp tapeten - Paradiset! Det här kanske låter lite knäppt, men jag blir genuint lycklig av att måla och tapetsera. Och av att sätta upp lister. Det finns säkert en diagnos för åkomman. Endorfinerna pumpar, förutom när det går käpprätt åt skogen - då är det nog mer adrenalinet som svallar.

Med smicker kommer man långt, med mig

Ibland skulle jag behöva fundera över hur lättsmickrad jag är. Egentligen. I mer klarsynta ögonblick så inser jag att det är väldigt lätt att få mig att göra...det mesta. Jag tar på mig att skriva ihop, synkronisera, reda ut och fixa till - bara man lindar in det i ett resonemang om att jag är smart och (bäst) lämpad.

Det är inte så smart.

Nu ska jag fundera över vad det senaste smickret egentligen betyder.

Mysterious Q-est

Igår köpte jag en present till maken, boken Quirkology av Richard Wiseman. Den börjar med The Mysterious Q-test, som går ut på att man ska rita ett stort Q med fingret på sin panna. Testa det!

Läs sedan mer här. Om ni vill så kan ni även roa er med att gissa åt vilket håll jag ritade Q-et. Maken ritade det för övrigt åt motsatt håll.

Ny personlighet för 79.50?

Inne på H&M, där jag lyckades hitta ett par fingervantar i Lilla L:s storlek, stannade jag plötsligt framför en leopardmönstrad basker i något diffust luddigt material. För ett ögonblick tänkte jag att det kanske är en sådan jag behöver, det kanske är så jag blir en roligare och lite mindre förutsägbar person. Leopardmönster.

Sedan besinnade jag mig, betalade Lilla L:s vantar och gick därifrån. Allt är som vanligt. Jag är som vanligt.

I fel riktning (del 3)

Gnället fortsätter. Jag sitter nämligen och läser igenom min egen blogg. Nog för att jag visste om att jag inte direkt är någon muntergök - men hur tråkig får man bli? Eller vara. Det kanske aldrig har varit bättre än så här. Deprimerande.

Ken?

Så här är det: jag har en rätt anal personlighet. Jag gillar ordning, reda och kontroll. Detaljer. Jag gillar inte när mina referensmaterial är på villovägar. Det spelar ingen roll att jag kan ladda ner en ny artikel från Web of Science och printa ut den, för jag vill ha mitt ursprungliga exemplar med mina egna eminenta marginalanteckningar. Nu är Ken Hylands fantastiska artikel från 1999 spårlöst försvunnen. Sannolikheten att någon, typ en kollega, ska ha lånat den är minimal. Alltså är det jag själv som har slarvat bort den. Irriterande.

Ny dag, ny personlighet

Okej. Nu har jag varit hos naprapaten - och kommer förhoppningsvis bli en ny och trevlig människa. En människa som inte morrar åt folk vid tilltal.

Muntergök?

När jag tänker efter så tycker jag nog, trots min pessimism och mina ständiga cynismer, att jag har blivit en riktigt muntergök på äldre dagar. Jag menar...jag sitter faktiskt inte och lyssnar på Test Dept. i soffan om kvällarna. Inte heller har jag svartfärgat hår. Det händer att jag ler mot främmande människor. Men jag tycker fortfarande att det är förbannat bra.

Om Lilla L. någon gång i framtiden kommer att ansluta sig till någon subkultur, skaffa konstig frisyr, lyssna på olyssningsbar musik och vilja åka på festivaler, så kommer jag nog mest tycka att det är bra och en del av hennes personliga utveckling. Det är faktiskt en av de saker som mina föräldrar ska ha en eloge för. Inte ens när jag var som mest radikal, dyster eller knäpp så protesterade de. Min mamma hjälpte mig att sy hemmadesignade kläder i svart läder. När jag ville börja åka på festivaler så fick jag tält, sovsäck och trangiakök i födelsedagspresent. Musiken betraktade de alltid som mitt största intresse. Om jag ska vara helt ärlig så är nog det mest effektiva tonårsupproret i det här hushållet är att lyssna på hitlistemusik.

Föreställningar

Det är intressant att träffa människor som man bara har hört (mycket...) talas om. Idag, på Mini M:s dop, träffade jag Bästa M:s pappa och bror (mamman har jag träffat flera gånger tidigare). Båda två var helt annorlunda mot väntat. Pappan såg spänstig ut och pratade inte alls med den accent som jag väntat mig. Brodern var inte det minsta lik Bästa M., åtminstone inte till utseendet. Skumt.

Bekännelse

Jo, föresten. Jag kom på att jag måste göra en bekännelse. Inte så att jag tror att ni går omkring och lever med villfarelsen att jag skulle vara en rekorderlig och präktig person. Snarast är det här en bekännelse som kommer att bekräfta min totala brist på moral.

Här kommer det: jag gillar att köra bil. Inte bara som mer eller mindre nödvändig transport från punkt a till punkt b. Nej, jag gillar att okynnesköra. Typ driva omkring. Lyssna på Chemical brothers på högsta volym. Ha allsång med Lilla L. Ta en extra sväng. Och när jag gör det så tänker jag vare sig på global uppvärmning, utsläpp eller kollektivets bästa.

Aldrig nöjd, aldrig stanna upp?

Kanske är inte min umgängeskrets särskilt normal, vanlig eller representativ. Men den består till största delen av ett gäng med människor som har både många, långa och avancerade utbildningar - och som aldrig är nöjda med vad de gör. De, eller vi, har alltid tio alternativa karriärer och livsprojekt (i lite vidare mening) på gång. Endera som avancerade dagdrömmar, eller som konkreta planer och mål. Bara tanken på att stanna upp och fortsätta göra samma saker som man gör tycks skrämmande, eller till och med motbjudande. Idéerna om vad man skulle vilja ägna sig åt härnäst är ganska varierande, en vill driva golfklubb, en annan bli konsult, en tredje bli åklagare, en fjärde hemmafru, en femte skriva en bästsäljande roman, en sjätte driva pensionat i Australien, en sjunde bli yogainstrukrör på heltid.

Själv har jag alla möjliga idéer, allt från att bli mäklare eller möbelsnickare till överstebyråkrat. Inte för att det är något fel på det jag gör, för att det skulle sakna utmaningar, eller för att det är mer eller mindre att göra eller bättre eller sämre betalt. Det är tanken på att jobba med samma saker i 30 år till som känns otänkbar.

Omysiga jag

Maken är på julbord/julfest med de gemensamma kollegorna. Lilla L. ligger och sover gott (vilket egentligen är märkligt, då hon sover ovanpå en hög av Teletubbies, böcker och kuddar). Själv försöker jag mig på att vara så där lagom mysig och harmonisk.
- kopp med rykande te - check!
- stort tänt ljus - check!
- clementiner - check!
- lagom soft musik - check!
Det måste vara den omysiga personligheten som det brister på.

Snart

Snart är det helg. Snart ser jag botten på tentahögen. Snart ska jag bli en bättre och trevligare människa.

Viktiga saker

Nu har jag spenderat någon timme på att skapa Simpsons-avatarer. Just för ögonblicket har jag en som är mitt jag i 18-årsåldern. Det ser ut som att håret är grönt. Det ska, så klart, vara svart.

Kulturradion

Istället för att göra någonting vettigt så gjorde jag Kulturradions personlighetstest. Skrämmande pricksäkert. Jepp, jag har haft tulpansvart hår och är född ironisk. Men avhandlingen är faktiskt klar sedan länge. Och Lilla L. är inte döpt efter någon Velvet underground-medlem. Fast Nico skulle ha varit ganska fint...