Bekännelse

Jo, föresten. Jag kom på att jag måste göra en bekännelse. Inte så att jag tror att ni går omkring och lever med villfarelsen att jag skulle vara en rekorderlig och präktig person. Snarast är det här en bekännelse som kommer att bekräfta min totala brist på moral.

Här kommer det: jag gillar att köra bil. Inte bara som mer eller mindre nödvändig transport från punkt a till punkt b. Nej, jag gillar att okynnesköra. Typ driva omkring. Lyssna på Chemical brothers på högsta volym. Ha allsång med Lilla L. Ta en extra sväng. Och när jag gör det så tänker jag vare sig på global uppvärmning, utsläpp eller kollektivets bästa.

Kärlek på hjul

Idag hämtade vi den nya, eller nästan nya, bilen. En stund senare fick Lilla L. ett utbrott över att vi skulle åka i den gamla skruttbilen, då vi inte orkade flytta över bilbarnstol och ett berg av prylar.
- NEEEEEJ! INTE DEEEEN BILEN! ÅKA BIIIIIILEN! Och pekade på den tjusiga silverfärgade Saaben.
Det är komiskt att hon är så engagerad i bilar. Saaben var kärlek vid första ögonkastet.

Tålamod?

Sådärja. Nu är en ny bil inköpt, en Saab 93. Silverfärgad, kombi, sportmodellen. Vi orkade provköra en bil och slog sedan till.

Det blir nog bra, trots att vi är usla konsumenter. Vi lyckades inte ens pruta.

Var är prozacen?

Normalt sett finner jag konsumtion ganska underhållande. Konsumtion av kläder, skor, skivor, auktionspryttlar och hus. Det finns dock en typ av konsumtion som bara ger mig ångest - det är inköp av bilar. Vi har världens sämsta bil, en fucking Opel kombi. Den är ett måndagsexemplar av stora mått och slukar bensin. Det räcker med att titta på den så går någonting sönder. En spindelled, ett topplock eller en tändkassett. Det enda försonande draget är att den är grön.

Min första bil, en snudd på antik Vauxhall, fick jag av min pappa. Den vållade mig bara bekymmer och avyttrades snabbt. Nästa bil, mitt första riktiga inköp, var en VW Polo. Jag bestämde mig för en lördag då inköpet skulle ske, åkte till tre bilhandlare och köpte den bil som verkade vara ett rimligt köp inom min budget. Det tog max två timmar, inklusive provkörning. Jag gjorde ingen som helst research innan. (Polon skulle visa sig vara ett bra köp. Den gick som en klocka, drog nästan ingen bensin och behövde minimal service.) Nästa bil blev ovan nämnda fucking Opel. Jag och maken kollade några annonser, åkte till ett par bilhandlare, kände oss allmänt uttråkade och köpte första bästa bil. Vi iddes liksom inte engagera oss. Vi ville bara ha en större bil snabbt.

Idag har vi spenderat dagen hos bilhandlare. Redan efter 30 minuter började jag efterfråga Prozac. Det är ju så förbannat tråkigt. Inga bilar som man har råd att köpa är särskilt upphetsande. Och hur man än bär sig åt så känns det som om man blir lurad. Det handlar mer om att inte bli så mycket lurad. Nu har vi hittat ett par bilar som vi funderar över och som vi kanske ska provköra i morgon. Det känns inte det minsta upphetsande.

Tillägg

Maken brukar inte skjuta råttor.

Snart lurade

Få saker kan få en att känna sig så lurad som inköp av bilar. Den bil vi har nu är en riktig skitbil, ett måndagsexemplar utan motstycke. Allt som kan gå sönder har gått sönder (och lite till). Spindelled, bromsar, tändkassett, AC:n och nu senast topplocket. Bilen är inte jättegammal och den har inte gått särskilt långt. Vi har inte vanvårdat den.

Morgonens besök på verkstaden, för att fixa topplocket, slutade med insikten att vi måste byta bil. Vi kan inte fortsätta att plöja in pengar i bileländet. Problemen är dock uppenbara. Hur ska vi kunna bestämma oss för vad vi ska ha istället? Hur hittar vi en vettig bil utan att bli blåsta? Och hur blir vi av med den skitbil vi har?

(Som maken uttryckte det: att lura en bilhandlare är moraliskt som att skjuta en råtta.)