Lille O., vår skalman

Det var ju en fin tanke av mig att ta med ungarna till min mamma under höstlovet. Komma bort ett tag, göra lite andra saker än vanligt. Kort och gott: ha semester. Vad jag inte riktigt tänkte på är att Lille O. är som Skalman, med en obeveklig ät och sovklocka. Eller kanske snarast: en rutinklocka. Så länge man håller sig till invanda mönster så är han ett riktigt litet charmtroll. Glad, nyfiken, aktiv och ruggigt verbal (för att inte ens vara tre år). Men om man bryter rutinerna, tja, då väntar kaos och missnöje. Och grejen med det här är ju att det inte är någonting som han kan lastas för. Det är upp till oss vuxna att se till att det flyter på. Men när man inte är hemma hos sig själv, och dessutom försöker hitta på små utflykter och aktiviteter, så blir det lätt att mat, mellanmål, sovtider, utelek och innemys blir omkastade, förskjutna eller helt enkelt uteblir.

Behöver jag säga att höstlovet har varit ganska påfrestande? Och att Lille O. drog lättnandes suck när vi var hemma igen?

Och hur var det att åka tåg då?

Och så kom vi hem, efter vad som känns som världshistoriens längsta tågresa. En tågresa där alla i vagnen till slut var bekanta med vår son (vare sig de ville det eller ej) och där nog alla var väldigt glada över att komma fram. Till slut. Visst kan andras barn vara charmiga, men det är tveksamt om Lille O:s intensiva och högljudda tågåkande kvalar in i den kategorin. Det flög hundar och nappar. Det tjatades. Det sprangs omkring. Det var övertrötthet. Det var allt, i kubik.

Nästa gång tar vi bilen eller flyget. Det här var mest bara kaos.

Insert: höstlov

Tänka sig, vi kom faktiskt fram. Det var i och för sig yttepytte jobbigt att åka tåg ensam med två barn, varav det ena är av det vildare slaget, och att känna sig i vägen för övriga passagerare (fatta hur många småbilar, Nintendo DS, böcker, bananer och iPads vi strödde omkring oss...trots att jag hela tiden försökte fösa ihop oss och berget av prylar) i sju och en halv timme. Likaså var det yttepytte jobbigt att släpa vårt berg med packning genom Stockholms central när det var fullständigt passagerarkaos och massor med inställda tåg på grund av stormen - och att sedan prångla sig in på nästa överfyllda anslutning (addera här en helt slutkörd son som fick panik över alla människor).

Men sedan blev vi hämtade av min mor och installerade i hennes lägenhet. Med köttbullar i magen återvände livskrafterna till ungarna - och hela projektet kändes meningsfullt igen.

Nu ska vi ha höstlov.

Spänningen stiger

I morgon ska jag och ungarna åka tåg, typ genom halva landet, vilket kommer att ta större delen av dagen. Det känns...spännande. Kommer Lille O. att driva omgivningen till vansinne? Kommer tålamodet att ta slut efter en timme? Är käket i restaurangvagnen ätbart?

Det mest spännande är dock att jag inte ska manövrera två barn i en massa timmar utan att jag även ska transportera packning för tre personer. Packning för ett helt höstlov, vilket innebär allt från strumpor och mjukdjur till datorer och löpargrejer.

Är vi kända för att packa lätt? Nej.

Living on the edge

När L. var liten så reste jag en hel del med henne ensam. Jag typ stoppade ner henne i en bärsele och satte mig på ett flygplan och så var det inte mer med det. Med Lille O. har det inte alls blivit så (med undantag för en flygresa när han bara var några veckor gammal). När vi har rest så har vi gjort det hela familjen tillsammans.

Hur som helst. Nu funderar jag på att dra iväg med kidsen under höstlovet. Maken stannar hemma och jobbar. Frågan är dock...exakt hur jobbigt är det att spendera sju timmar på en tåg med två kids, varav det ena är två och ett halvt och det andra är sju år? Spontant tänker jag att det är enklare än att flyga en timme och sedan byta till två olika tåg (med vänttider blir det kanske fem eller sex timmars resa). Med iPads och diverse mutor så borde det fungera, utan nersammanbrott halvvägs.Tilläggas bör kanske att två och ett halvtåringen är av det lite...ehhh, vildare slaget.

Saker man kan roa sig med (hej vardag!)

Dottern har kreativa tofsar i håret och jag packar inför en liten resa till Köpenhamn. Eller packar? Det är mer att jag slänger ned omaka klädesplagg i en väska, skriver ut en massa onödiga papper (har jag inte en iPad för sådant?) och försöker komma ihåg mer eller mindre livsviktiga saker. Sladd till datorn. Linsvätska. Hårborste. Löparstrumpor.

Kul, kul (eller inte alls)

Mellanlandar, i en annan stad, för ett annat möte, innan jag åker hem i morgon. Det är lagom kul att finna reseväskan halvt mosad och hårgrejs utsmetat i hela necessären, på exakt allt, och på en massa andra grejer. Nu har jag spenderat en timme på sanering och funderar på vem jag ska skicka ett argt mail till.

Jag inser att det finns större problem, men ändå.

J. 2.0

En effekt av att vara på resande fot är att jag vill bli en snyggare och elegantare version av mig själv. En Max Mara-kvinna. Klippa lugg. Färga håret mörkbrunt. Ha välputsade skor. Se lagom intressant ut. En vanlig effekt av detta (jo, det är ett återkommande tema) är att jag kommer hem med snygga skjortor, som jag  sällan använder.

Den här gången har jag nöjt mig med att par solglasögon (som jag kanske ser pyttelite intressant ut i).

Fjällen

Äh, vi kunde inte låta bli att stuva in kidsen, skidor och tonvis med prylar i bilen och dra till fjällen med Makens bästa kompis (och fina familj). De sopiga iphone-bilderna kan absolut inte göra platsen rättvisa. Det är kalfjäll, fina små fjällbjörkar och milsvid utsikt. Och L. håller på att lära sig att åka lift.

Och vad kommer hända nu då?

Så ska familjen packåsna ut och resa. Det är dags för vinterns fjällresa. Det är mer spännande än vad man kan tro, för vi har ett helt pärlband av incidenter kopplade till fjällresor. Voltat med bilen. Kört på ett rådjur. Kört vilse i en snöstorm (jo, det är faktiskt möjligt). Fastnat i en backe. Glömt skidkläderna hemma. Haft kräkbonanza (regel: barnen får numera inte äta banan i bilen).

Go west

Kollar på flygbiljetter, jämför datum och gör upp planer. Lite hastigt på eller försenat, beroende på hur jag räknar. Känslorna är blandade. För även om det här är en resa som jag verkligen, verkligen, ser fram emot, så önskar jag att omständigheterna var annorlunda.

Om allt går som jag nu planerar så kommer jag att ta med familjen till mitt absoluta favoritland i november. Och träffa min allra bästa vän. Det kommer att bli bra.

Roligare saker för pengarna?

Surfar på flygbiljetter till bästa landet långt borta för hela familjen. Inser att det kanske inte ska shoppas så många onödiga grejer framöver. Men vad gör det - jag är ju ändå makalöst trött på all bråte som vi redan har.

Borde...nu

Jag borde verkligen packa nu samt komma på vad jag ska ha på mig, för två dagar i Hufvudstaden. Det blir möten på kontrollmyndigheten, häng på Kungliga Biblioteket, lite shopping (hej COS!) och träff med Bästa K.

Travel light...yeah right?

Ibland är det skönt att läsa att det är fler än det här hushållets medlemmar som tar med halva bohaget när de ska ut och resa. Vi kan inte ens åka till stugan, som ligger lite drygt två mil från hemmet, utan att packa bilen full. Fatta hur det då blir när vi ska förflytta oss lite längre bort.

Dagens plåga

Om någon undrar så kan jag meddela att småknortar, i knappt 3-månaders size, inte alls gillar att spendera dagen i en bil. Det spelar ingen roll att det erbjuds pauser, krubb, torra blöjor och fin musik. Det är tortyr. Och illvrål.

Nu är vi hemma, trots all plåga. Hallen fylld av ikeakassar och ouppackade väskor. Lille O. sover utmattad i min famn.

Packa!

Note to self: inte glömma att packa påskägget. För i ett svagt ögonblick har jag självklart utlovat äggjakt.

San Fran

När jag ser Sandras/Niotillfems bilder från San Fransisco så blir jag fruktansvärt nostalgisk. Jag var i San Fran ett par veckor 2001. Det blev även en sväng till Palo Alto, Stanford, San José, Santa Cruz, L A och Anaheim. Jag lämnade i mitt avhandlingsmanus vid midnatt och åkte till Arlanda vid femtiden på morgonen. Hela resan drömde jag mardrömmar om korrekturfel och saknade sidor. I San Fran gick jag omkring hela dagarna, lyssnade på Jill Sobule, kollade på muralmålningar, drack kaffe, käkade italiensk mat i The Mission, köpte böcker och shoppade koftor på Anthropologie. Det var oväntat kallt i augusti och dollarn kostade över tolv kronor.

Det var på den tiden som jag glatt åkte på fyra veckors semester alldeles ensam, med ett extra kontokort i strumpan.

Inte så fräsch update

Nä, jag är inte död. Bara nästan. När jag klev ombord på planet i Chicago så kände jag en oroande känsla av dunderförkylning. Åtta timmar senare, i Stockholm, var den i full blom. Ytterligare några timmar senare, hemma i den norrländska pärlan, hade den övergått till monumental magsjuka. Så om någon undrar vad jag har gjort de senaste dygnen så kan jag berätta att jag har spytt. Spytt, spytt och spytt.

Nu verkar skiten ha återgått till stadiet dunderförkylning.

Bekännelseakt

Jag vet att det är mer politiskt korrekt att vilja fotvandra i Laos. Eller vilja åka till Etiopien. Eller någon annan genuin plats. Oturistisk och ickekommersiell (trots att det ofta bara är en chimär). Grejen är dock den att jag kan tänka mig få saker som skulle tråka ut mig mer än att trava omkring på ett berg i Laos. Jag blir gnällig och magsjuk. Jag gillar hotell, städer, asfalt och neon. Höga byggnader. Betong och motorvägar. Jag råkar dessutom vara helt såld på nordamerika. Skyll på Woody Allen, Ray & Charles Eames, Annie Hall, Bret Easton Ellis, Velvet Underground, Jay McInerney, Laurie Anderson, Frank Gehry, Frank Lloyd Wight, Basquiat, Joyce Carol Oates, Tocqueville (ja, jag vet att han var fransman!), Case Study Houses, eller Sufjan Stevens men jag gillar Starbucks, shoppingmalls och breda motorvägar. Ja, jag gillar även tanken om frihet. Det betyder inte att jag är fullständigt naiv eller tror på den amerikanska drömmen. Men jag gillar storslagenheten. Urbaniteten. Modernismen.

Framme!

20 timmars resa. Försenat sista flyg och oändlig väntan på en shuffle. Drömlös sömn. Tidig morgon, med Home and Garden Televison.

Snart är jag människa igen.