Onekligen olika ideal

Under de senaste åren, i takt med mitt ökade intresse för löpning, har jag kommit att hänga allt mer i olika träningsforum. Både på nätet och i den fysiska världen. Det finns (nästan) ingen hejd på hur många timmar jag kan läsa konsumenttester av trailskor, prata marathon med likasinnade, skissa på träningsupplägg eller fundera ut den optimala klädseln för vinterlöpning. Det finns inte heller någon hejd på hur många timmar jag kan tänka mig att spendera på att just springa (även om jag sedan är mer sansad när det kommer till vad jag faktiskt gör, både med hänsyn till min kropp och omgivning). Eller på hur mycket kläder och utrustning jag har lyckats samla på mig. Det är verkligen...mycket. Skor för alla möjliga användningsområden, klockor, ryggsäckar, underställ, merinokläder, långa och korta tights, shorts, toppar, tröjor, linnen, jackor, regnkläder, mössor, vantar, buffar, strumpor, västar, reflexvästar...och tja, antagligen en massa andra grejer också. Till mitt försvar måste jag dock säga att de flesta av dessa grejer är noggrant utvalda och används regelbundet, då jag springer i de flesta väder och temperaturer. Men ja, har jag onödiga prylar.

Men så härom dagen så råkade jag sladda in på Englas blogg och kunde inte låta bli att ge ifrån mig ett högt skratt när jag satt i soffhörnet. Olika träningsformer har onekligen olika stilmässiga ideal. Likaså finns det ju påfallande olika kroppskulturer i olika sammanhang. Sannolikheten att jag ska dra på mig en rosa munkjacka i plysch med guldvingar på ryggen, när jag ska ut och springa, är ganska exakt noll. Nu tror jag i och för sig inte att Engla gör det heller, om hon just ska springa, men det är ändå milsvida ideal mellan Victoria Sectrets träningslinje och exempelvis detta:

Finally!

För första gången på flera veckor har jag kommit ut för att springa. Yeah! Livet återvänder, typ. Det är numera en väldigt konstig och frustrerad känsla att inte kunna träna som vanligt, då jag som nu har varit
tokförkyld. Både min kropp och mitt huvud är inställt på att springa minst tre, oftast fyra, gånger i veckan. Att inte träna är inte skönt, slappt eller befriande, det är frustrerande. Jag behöver mina mil.

Hur som helst; en bra början på dagen. Löparrunda, kaffe, Prefab Sprouts nya skiva och snart ett nystädat hem.

Om kvinnor, kroppar och träningsbloggar

Kanske borde jag skriva någonting genomtänkt och välformulerat om hur matt jag blir av diskussionen kring träninghets i största allmänhet och Underbara Claras nyväckta träninglust i synnerhet (exempelvis hos Lady Dahmer, Brunheten och Underbara Clara själv). För ja, jag blir matt. Det är klart att det inte ska träningshetsas. Det är klart att det finns sjuka ideal. Det är klart att människor påverkas av omgivning och olika former av budskap. Men...att spela ut kortet att människor ska hålla tyst om att de tränar, för att det kan skapa ångest eller hetsa andra människor (vilket bland annat Lady Dahmer har skrivit i lite olika sammanhang), det får mig att fundera på vilken människosyn man har. Är människor endast passiva mottgare? Nej.

Men å andra sidan så är jag nog diskvalificerad från diskussionen från början, då jag tillhör kategorin som både tränar mer än de flesta och har en träningsblogg. Dessutom råkar jag både hysa åsikten att de flesta mår bättre av att röra på sig än att låta bli och att människor har ett stort ansvar för sitt eget liv och sin egen hälsa. Därmed inte sagt att människor lever i ett vakkum eller har lika förutsättningar.

Träning och kön

Petra, som har maratonbloggen på SvD, skriver tänkvärt om hur olika tidningar skriver om kvinnors och mäns löpträning:

Killar får tyngre artiklar om hur de kan ta sig under 40 minuter på milen och avancerade artiklar baserad på aktuell forskning. Tjejerna serveras med sminkplock och ”joggpepp”. Missförstå mig rätt, det är inget fel med att jogga. Eller peppa. Eller sminka sig. Men nog förtjänar vi lite mer tuggmotstånd, eller vad säger ni kvinnliga bloggläsare?

Detta är någonting som jag har irriterat mig länge - och inte bara när det gäller löpning utan träning i  allmänhet. För att inte tala om hur det ser ut i golftidningar. I den dominerande tidningen Golf Digest utgår så gott som alla produktester och träningstips från att den typiske golfaren är en man. Om man har tur finns det en lite ruta eller asterix som upplyser läsaren om att golfklubban/bollen/skon/whatever även finns i dammodell. Ett uppenbart problem är att utrustning för damer och herrar är olika (exempelvis när det gäller vikt och längd) - och att män och kvinnor har tämligen olika fysiska förutsättningar - vilket gör att tips och recensioner ofta är missvisande. Då det trots allt finns många kvinnliga golfare lanserades det ett golfmagasin för kvinnor för ett antal år sedan, Red Tee. Här kan man ibland läsa intressanta produkttester och träningstips - men precis som Petra påpekar när det gäller löpträning så förutsätts kvinnor vara mer intresserade av SPA-resor och rosa golfhandskar än hur man sänker sitt handikapp eller blir vass på att slå med långa järn. Och jag har fortfarande inte smält det faktum att man för några år sedan valde att göra ett reportage om longdriving - som byggde på en intervju med en av Sveriges främsta män inom området. Som om det inte fanns några intressanta kvinnor att skriva om.

Miranda spinner vidare på detta resonemang och konstaterar att hon finner sin inspiration på nätet - och det kan jag bara instämma i. Jag blir oerhört inspirerad av att läsa om andras, både kvinnor och mäns, träning och mål. Vissa tränar på en helt annan nivå än jag själv. Andra tampas med skador och rehabövningar. Någon har just kommit igång. Ytterligare någon annan har bytt spår. En tredje påminner mycket om mig själv. Jag inspireras av alla erfarenheter, den enorma mängden med kunskap - men också av misstag och feltänk.

Saker man kan göra en söndag

Tillsammans med knappt 500 andra har jag sprungit Umemilen idag. I fullkomligt strålande väder runt ett vackert Nydala.

Om det inte hade varit för total vätskebrist och soppatorsk redan vid fyra kilometer så hade jag kunnat springa hyfsat snabbt. Nu blev det 51 minuter blankt. Och en kamp varje meter, åtminstone de sista fem kilometrarna.

Nästa vecka är det halvmara. Då ska jag vara betydligt bättre laddad, med mat och dryck.

Plötsligt händer det!

Det känns som om jag har vaknat ur en flera år lång koma. Plötsligt orkar jag gå ut i trädgården och gräva bort konstiga växter. Plötsligt vill och orkar jag springa (och det liksom flyter på). Plötsligt orkar jag tänka längre än näsan är lång.

Jag inser att det antagligen tog mer på krafterna än jag ville erkänna, båda att försöka bli gravid i flera år och att sedan vara gravid i nio månader. Nu när Lille O. är här är det mesta så mycket enklare. Jag orkar.

Dagens runda (den fjärde för sässongen)

Sju kilometer, i ett ganska lugnt tempo. Jag är faktiskt ganska förbryllad över att det går så pass bra som det gör. Det är nästan ett år sedan jag kunde springa ordentligt (sedan började jag må gravidilla och ytterligare någon månad senare fick jag ont exakt i hela kroppen och kunde knappt röra mig ur fläcken). Vid tidigare uppehåll så har det varit mycket segare att komma igång än nu.

Running in my shoes

För övrigt var jag ute på årets premiärjoggingrunda härom dagen. Fem kilometer, längs en tämligen bedårande väg (med vatten och tjusig utsikt). Det gick bättre än väntat, med tanke på att jag knappt har tränat sedan jag blev gravid, men tusan vilken träningsvärk jag har.

Houston, I have a problem with the gym music

Tillbaka på gymmet, efter att mest ha sprungit under de senaste åren, så har jag blivit brutalt påmind om musiken på gym. Damn, så usel den är! På träningspass så är det alltid någon slags topplistesörja, blandat med gamla Ricky Martin-låtar. Inne i träningshallarna spelas vanligtvis hårdrock. Oproportioneligt ofta Metallica (förlåt, jag vet att många älskar Metallica, men jag står verkligen inte ut). Nu är det ju inget problem att ta med en i-pod om man ska springa på löpband eller lyfta skrot, men på träningspassen...

Jag är mycket konservativ beträffande musik att träna till. Vanligtvis blir det Depeche Mode (som har perfekt BPM för löpning), NIN eller någon annan gammal industri/synthmusik. Typ sådant här:

Mamma-baby-gympa (check!)

Well, jag lyckades sätta några fler stegkombinationer denna gång.

Vi kan sammanfatta mina prestationer så här:

- hyfsat flås

- hyfsat stark (för min storlek vill säga, jag är ju ingen bjässe direkt)

- väldigt rörlig (en hel del frågan yogan finns kvar)

- mycket okoordinerad

Plötsligt händer det: på gymet (i ny variant!)

Normalt sett så tränar jag ganska regelbundet. Under vår och sommar brukar jag springa och under höst och vinter tränar jag på ett gym. Väl på gymet så brukar jag springa på löpband eller använda cross trainer och roddmaskin. Om jag tränar med någon kompis kan det bli traditionell styrketräning, men då jag är mer intresserad av kondition än av regelrätt muskelbyggande så föredrar jag att springa på löpband framför att lyfta vikter (ja, det är klart att jag begriper att muskler och kondition inte utesluter varandra - men det är ju ganska olika fokus i olika former av träning). I perioder har jag även tränat yoga (men efter envetna ryggproblem så ligger det på is).

Hur som helst. Igår testade jag någonting nytt. Jag var på mamma-baby-gympa.

Med tanke på att jag inte har varit på ett träningspass med stegkombinationer och koreografi på hur många år som helst så kan vi sammanfatta det som en upplevelse. Jösses så osynkroniserad jag är!

Plötsligt händer det: på gymet (igen!)

Gud vad min kropp behöver motion. Kondition! Kondition!

Efter att knappt ha kunnat röra mig sedan i september så känns det fantastiskt att dra på mig träningskläderna. Kanske blir det inte marathon i år, men det ska åtminstone bli en halvmara på anständig tid.

Idag blev det 30 minuter ganska hårt tempo på crosstrainer, 15 minuter rodd och lite avslutande yoga.

Plötsligt händer det: på gymet

Här. Vi får väl se om jag tar mig ur sängen i morgon.

Nya tag

Okej, idag var det dags att ta tag i både det ena och det andra. Följaktligen har jag varit på gymmet, läst uppsatser, storhandlat och pysslat med dottern. Jag har dock, enligt dottern, missuppfattat hur man pysslar rätt. Pappersblommorna klipptes ut fel, fel, fel. Vad som var rätt gick det dock inte att bringa klarhet i.

Och kroppen ska disciplineras!

Det förra gymbesöket överlevdes, utan alltför mycket träningsvärk. För att fira det har jag besökt gymet igen. Det känns fint och präktigt.

I morgon är en annan dag (av plåga)

Jag vet inte när jag senast satte mina fötter i ett gym, annat än för att springa på löpband. Det måste vara minst två år sedan, kanske ännu längre. (Ni anar vad den här inledningen leder...?)

Jepp, jag har varit och tränat på gym tillsammans med en kollega. Tränat efter något sinnessjuk program, med lösa vikter, pilatesbollar och maskiner som jag aldrig har sett tidigare. Väldigt avancerat. Sannolikt även väldigt plågsamt i morgon. Maken får väl skjutsa mig till jobbet i en liten kärra.

Long time

Efter veckor, till och med månader, av envisa förkylningar och infektioner har jag ruskat liv i mitt gymkort. Det kändes lite ovant att kliva in i lobbyn. Jag har knappt varit där sedan jag var gravid med Lilla L. (då jag efter att ha varit nära att spy på ett pilatespass mest sprang på löpband). Nu var det ombyggt och jag höll knappt på att hitta själva gymet (nej, det är inte jag som har dåligt lokalsinne - träningsanläggningen är enligt reklamen sveriges största). Nu blev det en timme på löpband, träningscykel samt avslutande pilatesövningar och stretch. Konditionen var inte den bästa - men inte heller så katastrofal som jag befarade.

Nu ska jag och maken upprätta ett schema över vilka dagar som vi ska träna. Om jag ska kunna springa marathon så måste det bli ordning och reda.