Om döden

Igår när jag hämtade dottern så berättade hon att ett äldre barn på skolan, som har varit svårt sjukt under en längre tid, hade dött under natten. I trapphallen fanns tända ljus och en minnesbok. Det spelades lugn musik och alla var dämpade, ledsna och påtagligt berörda. Dottern, som även i vanliga fall tänker mycket på döden, pratade hela vägen hem om detta. Om barn som blir sjuka. Vuxna som blir sjuka. Döden i allmänhet. Orättvisa. Rädslor. Och så klart försökte jag vara den lugna och kloka vuxna som situationen krävde. Men så svårt det är! För som vuxen finns det nog ingenting som är så skrämmande, vidrigt, upprörande och känslomässigt ohanterligt som barn som dör. Jag pendlar mellan reaktionen att vilja krypa ihop i fosterställning och aldrig mer prata med någon till att slå sönder halva världen. Inte för att jag gör det, men den första reaktionen pendlar mellan dessa ytterligheter. Det är svårt att hitta rätt ord och att inte släta över. För jag vill verkligen inte säga saker som att det går över och att allt blir bra (till exempel när dottern funderade en hel del på hur det här barnets syskon känner) samtidigt som jag rimligtvis inte kan göra det ännu större eller värre. Så på något sätt försökte jag prata om att det är helt normalt att prata, tänka och fråga om sjukdomar och döden - och att sådana tankar och känslor kan finnas kvar under lång tid, även om hon inte kände det här barnet särskilt väl. Det finns ingenting som är så orättvist som när barn far illa, blir sjuka eller dör.

Ja, livet går vanligtvis vidare. Men för de som jag känner som har förlorat ett barn så har livet aldrig någonsin blivit detsamma igen.

Flätat!

Tecken på att håret, a.k.a. risbusken, växer: jag kan fläta det. Det har jag inte kunnat göra sedan 2004, sommaren då min pappa dog. För jag minns exakt förra gången jag hade flätat hår. Det var när jag besökte min pappa på hospicet för att säga hej då. Det permanenta och oåterkalleliga hejdået.

Sedan åkte jag till Paris. Pappa dog. Och jag gick gata upp och gata ner som i en dimma.

Det kan visst vara sorgligt när gamla människor dör

Jag och Lille O. har varit hemma hos min mamma i ett par dagar, mest för att gå på min morfars begravning.

Min morfar blev 93 år. Fram till för fem månader sedan, då han diagnosticerades med cancer och fick ett antal följdsjukdomar, så var han den piggaste 90-åringen man kan tänka sig. Han bodde hemma i sitt hus, var ute på dagliga promenader och hade ett glasklart intellekt. Han hängde med i allsköns debatter och hade åsikter om det mesta. Till skillnad från de flesta gamlingar gillade han nyheter och förändringar - särskilt tekniska sådana. Om det inte hade varit för att han fick grå starr när han var kring 85 år så hade han nog inte slutat jobba då, men då han var finsnickare och extremt beroende av just sin syn så satte detta punkter för yrkesarbetet (ja, han bedrev kommersiell verksamhet fram till att han var 85 år, även om han sålde sitt företag ett antal år tidigare).

När folk säger att begravningar av riktigt gamla personer inte är sorgliga utan att det "bara är skönt att han/hon har fått gå vidare" så känner jag...skitprat. Det beror så klart på omständigheterna. När min pappa dog, efter tio års plågsam sjukdom och allt lägre livskvalitet, så kände jag att det var en befrielse. Befrielse för honom. Befrielse för min mamma. Befrielse för oss andra. När min 93-åriga morfar dog och begravdes så kände både jag och många andra i familjen att det var för tidigt. Så klart ville ingen att han skulle fortsätta att plågas av cancern, men han hade fortfarande så mycket att ge.

Begravningen i fredags var ärligt talat skitjobbig. På kvällen hade vi traditionellt gravöl, med massor av mat och vin, då vi släktingar fullkomligt vältrade oss i gamla minnen, fotografier och brev. Det sistnämnda var fint och välbehövligt.

Att prata om döda personer

Lilla L. har börjat prata om sin morfar, den morfar som dog flera år innan hon föddes och som hon mig veterligen inte ens har sett kort på. Men någon stans, sannolikt på dagis, har hon snappat upp att man har en mormor och morfar samt en farmor och farfar. Det spelar ingen roll att jag försöker förklara att hon inte har någon morfar, att han inte finns mer - härom dagen använde jag till och med uttrycket att morfar är död (trots att jag tycker att det är lite tidigt att introducera det begreppet) - hon vidhåller att det finns en morfar och att hon ska träffa honom. Igår lovade jag att leta rätt på fotografier, så att hon ska få se sin morfar, men det verkade vara ett mycket konstigt erbjudande utifrån Lilla L:s horisont.

En sak som jag har funderat över är hur man väljer att berätta om en död person. Det kan ju aldrig bli någonting annat än en mycket selektiv historia, oavsett om man fokuserar på det positiva, negativa, vardagliga eller spektakulära. Vilken bild av min pappa vill jag föra vidare?