Jag och min far (del okänd)

Varje gång jag putsar skor så tänker jag på min pappa (då jag aldrig frivilligt skulle ha träffat honom med oputsade skor - förnedringen i att möta hans missbelåtna blick över dyligt förfall, nej tack). Varje år den 31 mars tänker jag på min pappa (då det var hans födelsedag).

Ärligt talat så tänker jag på honom så gott som varje dag.

Idag skulle min pappa ha fyllt 82 år. Det slog mig att jag har svårt att föreställa mig hur han skulle ha varit som 82-åring. Om han hade varit frisk. Om han hade levt. Det är tjugo år sedan har blev sjuk och mer än tio år sedan han dog. Där mellan fanns en ocean av lidande, frustration och inkapsalde ord (han hade svår afasi, som resultat av flera hjärnblödningar). I ganska många år kunde jag föreställa mig hur han skulle ha varit om han hade varit frisk. Hur han skulle ha varit som morfar till mina barn. Hur han skulle ha snickrat på vår stuga. Hur han skulle ha klätt om fåtöljer, skrivit vykort och tecknat fåglar till barnen. Hur vi kanske skulle ha lyckats prata om allt det där som vi egentligen inte kunde prata om. Om mörkret, vreden och frustrationen. Eller hur vi hade misslyckats, ännu en gång. Men även om han hade fått vara frisk så hade han kanske börjat bli gammal och skröplig vid 82 års ålder. Eller så hade han varit lika pigg som min morfar var vid 90 års ålder, vem vet.

Om jag blundar kan jag fortfarande höra hans röst. Jag kan höra hans tonfall, fraseringar och bortslipade dialekt. Jag kan höra han torra och ironiska kommentarer. Även om mycket var komplicerat och outrett så är jag rädd att tappa bort den rösten, att kunna höra hur han lät.

Ibland hittar jag lappar och brev som han har skrivit. Instoppade i böcker, i mina skrivbordslådor eller hemma hos min mamma. De är som strandfynd, oftast utanför något rimligt sammanhang. Med lite tur så är lapparna med hans teckningar (alltid tecknade med vänster hand trots att han skrev med höger - en synnerligen elak lärare tvingade honom att bli högerhänt). Fåglar. Vespor. Träd. Små figurer. När jag ser dem undrar jag, ännu en gång, vad som fanns i hans inre. Där inne där det bevisligen fanns dans, jazz, fotografier, drömmar och fåglar.

Kanske är det döda föräldrars privilegium att bli hågkomna och mytomspunna. Ibland mer intressanta än de levande, just för att de inte längre finns kvar.

Att försöka förstå sig på sin mamma

Idag skulle min mor ha kommit upp hit, någonting som ungarna har pratat om i flera veckor (eller snarast sen innan jul). Det är ju inte direkt så att vi träffas så ofta att vi sliter ut varandra. Men halv nio i morse, ungefär när hon skulle ha satt sig i bilen och påbörjat resan, ringde hon och ställde in besöket med hänvisning till att det snöade och att det var klass 1-varning.

Jag blir så trött. Det är inte första gången hon ställer in med kort varsel. Och hon vet mycket väl om att om hon inte kommer den här helgen så kommer det dröja ett antal veckor innan det kan bli aktuellt igen. För min del spelar det inte så stor roll, vi ses när vi väl ses. Men hur kul var det att säga till ungarna att mormor inte kommer i kväll? Igen? Om hon nu inte ville köra bil idag så går det alldeles utmärkta tåg. Eller flyg. Jag tror till och med att man kan åka buss (om det av någon anledning skulle vara bättre). Men nej, hon ställer helt enkelt in.

Det här låter säkert surt, men jag känner inte direkt att vi är högprioriterade i min mors vardag. Hon pratar jättegärna med mig varje dag, i telefon, och hon vill höra om barnen. Men ibland får jag känslan av att hon tycker att det är rätt påfrestande att ses. Att det är rörigt och påträngande - och att våra barn inte alls är som hon minns mig som barn (vilket hon ibland kommenterar). Självklart tror jag att hon vill träffa oss alla (liksom att hon genuint älskar oss) - men samtidigt tror jag att det finns en dubbelhet i det som gör att hon lätt backar ur om det öppnar sig en möjlighet. Och det känns ärligt talat ganska surt.

Flätat!

Tecken på att håret, a.k.a. risbusken, växer: jag kan fläta det. Det har jag inte kunnat göra sedan 2004, sommaren då min pappa dog. För jag minns exakt förra gången jag hade flätat hår. Det var när jag besökte min pappa på hospicet för att säga hej då. Det permanenta och oåterkalleliga hejdået.

Sedan åkte jag till Paris. Pappa dog. Och jag gick gata upp och gata ner som i en dimma.

Jaja, även denna dag går mot sitt slut (del två)

Fast när jag tänker efter så är det kanske bra. Jag borde ha fått tusen triljoner homanianer idag.

Jaja, även denna dag går mot sitt slut

Om någon undrar så kan jag meddela att min makes familj har slagit nya rekord i bristande kommunikation. Det är ta mig tusan imponerande att man kan kommunicera så...lite. Eller sent. Eller inte alls.

*andas lugnt, andas lugnt*

I ett hav av nostalgi

I helgen säljs de sista grejerna från mormor och morfars hus på auktion. Huset är tömt och de nya ägarna tar över om några veckor. Det känns sjukt...konstigt. Morfar byggde huset för 61 år sedan och det är där som släkten alltid har sammanstrålat. Oändliga söndagsmiddagar (trots att min mormor verkligen inte kunde laga mat), årliga sill och potatisfester (som hölls när nypotatisen plockades upp), trädgårdspartyn, krocketmatcher på den lutande gräsmattan, dartturneringar vid garaget, solvarma hallon, klippdockor och Barbielek med kusinerna, julaftnar och så mycket annat. Nu ska någon annan ta hand om morfars bambu och jasminträd.

Det kan visst vara sorgligt när gamla människor dör

Jag och Lille O. har varit hemma hos min mamma i ett par dagar, mest för att gå på min morfars begravning.

Min morfar blev 93 år. Fram till för fem månader sedan, då han diagnosticerades med cancer och fick ett antal följdsjukdomar, så var han den piggaste 90-åringen man kan tänka sig. Han bodde hemma i sitt hus, var ute på dagliga promenader och hade ett glasklart intellekt. Han hängde med i allsköns debatter och hade åsikter om det mesta. Till skillnad från de flesta gamlingar gillade han nyheter och förändringar - särskilt tekniska sådana. Om det inte hade varit för att han fick grå starr när han var kring 85 år så hade han nog inte slutat jobba då, men då han var finsnickare och extremt beroende av just sin syn så satte detta punkter för yrkesarbetet (ja, han bedrev kommersiell verksamhet fram till att han var 85 år, även om han sålde sitt företag ett antal år tidigare).

När folk säger att begravningar av riktigt gamla personer inte är sorgliga utan att det "bara är skönt att han/hon har fått gå vidare" så känner jag...skitprat. Det beror så klart på omständigheterna. När min pappa dog, efter tio års plågsam sjukdom och allt lägre livskvalitet, så kände jag att det var en befrielse. Befrielse för honom. Befrielse för min mamma. Befrielse för oss andra. När min 93-åriga morfar dog och begravdes så kände både jag och många andra i familjen att det var för tidigt. Så klart ville ingen att han skulle fortsätta att plågas av cancern, men han hade fortfarande så mycket att ge.

Begravningen i fredags var ärligt talat skitjobbig. På kvällen hade vi traditionellt gravöl, med massor av mat och vin, då vi släktingar fullkomligt vältrade oss i gamla minnen, fotografier och brev. Det sistnämnda var fint och välbehövligt.

Konsten att vara tyst tillsammans

Hemma hos vissa människor är det helt okej, och till och med inbjudet till, att som gäst skrota omkring bäst man vill. Man kan koka sig en kopp te i köket, läsa en bok, gå ut med värdfolkets hund - eller bara vara knäpptyst - utan att det blir konstigt. Jag önskar att vi hade ett sådant hem, där gästerna kände sig avslappnade och sysselsatte sig själva. Åtminstone en stund, eller då och då. Men jag vet inte var det brister, om det är vi, vårt hem eller våra gäster som inte fixar detta. För våra gäster (läs: släktingar) sköter sig inte alls själva. Större delen av tiden ska man sitta runt matbordet, fika och prata. Möjligen kan man sitta framför tv:n och kolla på Så ska det låta/Stjärnorna på slottet/På spåret/valfria nyheter och prata. Pratar gör var oavsett om man har någonting att säga, tycker lika eller olika. Trevligt? Ja, till en viss gräns. Sedan blir det mest bara långtråkigt för alla.

Meet the folks?

Släktingarna driver omkring i rastlösa horder hemma hos oss. Min mor och svärmor tycker diametralt olika om allt, det spelar ingen roll om det handlar om rikspolitik, skatter, vilken kedja som gör godast hamburgare eller om det är trevligt att ta en promenad då och då. De flesta frågor kan dessutom ges en nord/syd-dimension (läs: Norrland mot sydligare breddgrader), som infekterar ytterligare.

Nåja, idag ska tanterna utnyttjas som barnvakter - för jag och maken ska gå på bio. Tillsammans!

Min far och jag

Lilla L. har börjat ställa många frågor om sin morfar, en morfar som i allra högsta grad är död. Detta leder också till många frågor om döden och om varför hon inte kan träffa sin morfar. På det stora hela är det nog helt obegripligt för henne - men jag tänker att det ändå är bättre att säga som det är (att hennes morfar är död, att han inte finns längre och att det gör att hon inte kan träffa honom som hon kan träffa exempelvis mormor, farmor och farfar) istället för någon inlindad omskrivning som man ändå tids nog måste reda ut.

Redan nu bävar jag för när hon blir stor nog för att vilja veta mer om sin morfar, vem han var och hur han var. För han var sannerligen ingen enkel person, som det gick att ha en okomplicerad relation till. På många sätt var han en klassisk patriark, dominant och hierarkisk. Han hade märkliga idéer om relationer och uppfostran - och var emotionellt tillknäppt. Han var envis som synden och kunde tiga ihjäl vilken människa som helst (om han inte plattade till dem på något annat vis). Han lyssnade på jazz, var vaken halva nätterna och var en jäkel på att dansa, fotografera och bygga grejer. Han hade ett fantastiskt poker face.

Även om jag lyckades få en hyfsad relation till min far som vuxen, innan han blev sjuk, så kan jag inte förbise de verkligt mörka sidorna hos honom. Sidor som jag inte vet hur jag ska förhålla mig till i efterhand - eller i relation till Lilla L. Vissa delar bör nog, om de över huvud taget ska förmedlas vidare, sparas tills hon blir vuxen. Men det behöver inte heller innebära att den historia som berättas är en sockrad Disney-version.

Att prata om döda personer

Lilla L. har börjat prata om sin morfar, den morfar som dog flera år innan hon föddes och som hon mig veterligen inte ens har sett kort på. Men någon stans, sannolikt på dagis, har hon snappat upp att man har en mormor och morfar samt en farmor och farfar. Det spelar ingen roll att jag försöker förklara att hon inte har någon morfar, att han inte finns mer - härom dagen använde jag till och med uttrycket att morfar är död (trots att jag tycker att det är lite tidigt att introducera det begreppet) - hon vidhåller att det finns en morfar och att hon ska träffa honom. Igår lovade jag att leta rätt på fotografier, så att hon ska få se sin morfar, men det verkade vara ett mycket konstigt erbjudande utifrån Lilla L:s horisont.

En sak som jag har funderat över är hur man väljer att berätta om en död person. Det kan ju aldrig bli någonting annat än en mycket selektiv historia, oavsett om man fokuserar på det positiva, negativa, vardagliga eller spektakulära. Vilken bild av min pappa vill jag föra vidare?

Om konsten att vara spontan

Kanske beror det på åldern, kanske har vi bara blivit tråkigare och mindre spontana, men när vi umgås med folk så sker det oftast under väldigt planerade former (med undantag för släkten då, men det beror ju inte på att vi inte önskar planering utan på att de inte kan kommunicera.). Om bästa kompisarna ska komma över och käka så bestämmer vi dag och tid i förväg, städar hemmet, fixar en trerätters middag och väljer ett bra vin. Oftast fixas det någonting särskilt till ungarna också. Någon enstaka gång per år kan någon oannonserad fika äga rum, men på det stora hela är det väldigt uppstyrt.

Igår var jag hemma hos en av mina kompisar, som inte riktigt är en gemensam kompis till mig och maken utan mer min väninna. Hon ringde och undrade om jag ville äta palt med henne och hennes mamma. Förutom att vi hade en väldigt trevlig kväll, så var det också en intressant uppvisning i spontanitet. De fyra barnen och deras kompisar kom och gick. Palten blev en quorngryta. En brorsdotter med pojkvän anslöt sig halvvägs. Mitt i allt detta var min kompis lugn som en filbunke. Jag hade ärligt talat fått ett nervöst sammanbrott vid att bjuda en kompis och min mamma på middag samtidigt, särskilt under spontana former.

Here we go (again, again, again, and again)

Appropå släkten och deras problem när det gäller kommunikation. Maken hade åtminstone den goda smaken att bli förbannad när svågern väl behagade lyfta telefonluren för att meddela att han kommer hem till oss på lördag, för en veckas golfspelande. Det visade sig att svågern inte ens tänker tävla tillsammans med maken och att resan har varit planerad i några veckor. Att lyfta en telefonlur är svårt.

Boot campet i kommunikation närmar sig för makens släktingar.

Here we go (again, again, and again)

Tio minuter senare nåddes vi av upplysningen om att svågern kommer till oss i nästa vecka, för en veckas golfvecka tillsammans med maken. Det var inte svågern som berättade detta - utan svärmor. Snart skickar jag hela gänget på en seriös kurs i kommunikationsteknik.

Steg ett: lyft telefonluren.
Steg två: slå relevant telefonnummer.
Steg tre: berätta om relevanta planer.

Samtliga tre steg utförs med rimlig framförhållning innan aktuell aktivitet äger rum.

Here we go (again and again)

Efter en liten runda med ärenden, på väg hem, kanske på väg till stugan - så står svärföräldrarnas bil utanför vårt hus. Vi bor inte i närheten av varandra och ett besök är liktydigt med att stanna på middag och att övernatta. Hade vi en susning om att de skulle dyka upp? Så klart inte.

Nyfiket och nystädat

Sådärja, nu har vi sanerat hemmet! I morgon får vi besök av mellansvågern och...ta-da! Hans flickvän! Till saken hör att min mellansvåger är, eller har varit, världens mest inbitna singel. Ibland har vi anat att han eventuellt träffar någon. Typ dejtar. Men mellansvågern är inte den som frivilligt berättar eller låter någon träffa en eventuell partner i onödan.

Fram till för tre dagar sedan visste vi med andra ord inte att han hade en flickvän- och nu ska vi föräras ett besök av dem båda. Det är stort! Det är spännande! Det är kul! Vi är så nyfikna att vi nästan svimmar.

Jag och min far

Idag skulle min pappa ha blivit 76 år gammal. Det blev han inte då han dog för snart fem år sedan, efter nästan tio års sjukdom. Jag tänker på min pappa så gott som varje dag, trots (eller kanske på grund av?) att vi hade en ganska komplicerad relation till varandra. Jag kan fortfarande höra hans röst inom mig, höra hans speciella fraseringar och lätt ironiska tonfall. Jag väntar fortfarande på att han ska stå i min hall om lördagarna. Jag väntar på att han ska rätta till sneda tavlor och ordna skorna i prydliga rader. Jag väntar på att han ska fråga om det som bekymrar mig har gått bra. Jag väntar även om jag så väl vet att det aldrig mer kommer att inträffa.

För mig är pappas sjukdom också punkten då jag blev vuxen. I mångt och mycket var jag det självklart innan, men det finns ett specifikt ögonblick då jag sitter på pendeltåget från Uppsala på väg hem till Stockholm. Ett ögonblick då jag inser att omgivningen faktiskt har viktigare saker för sig än att bekymra sig över än mina neuroser, tentor och olyckliga kärlekar. Ögonblicket är exakt inristat, även när det gäller helt ovidkommande detaljer. Vilka Levis-jeans och vilken blå och vitrutig skjorta jag hade på mig. Hur mitt oklippta hår hängde i en oformlig frisyr och vilken statistikbok som jag läste. Det ösregnade på vägen från Thoraxkliniken till tågstationen. Det ösregnade hela vägen hem. Jag insåg att det var dags att samla ihop mig själv.

Valfritt antal fel

Klockan är inte ens sex på morgonen. Jag sitter och bloggar och tittar på MTV. Jag drömmer konstiga drömmar, om hur vi har en enorm uggla (eller var det kanske en uv?) med små uggleungar boendes i köket i stugan - och hur de släpar in små möss som vi inte vågar rensa bort (ehhh?). Ja, ja, jag är helt klart knäpp.

Snart ska jag hämta min mamma vid tågstationen.

Korrigering

Appropå inlägget nedan, det såg ju lite konstigt ut. Självklart gillar jag att våra gäster bidrar med sitt eget sällskap.

Inget hyfs?

Kanske är det otrevligt, men nu har jag börjat storstäda huset trots att vi har en gäst. Men en gäst (svågern) som glatt kamperar i hemmet dag efter dag utan att bidra med annat än sitt eget sällskap kanske inte förtjänar att man är fin i kanten? Jag tror inte att han bryr sig om jag drar omkring med en dammsugare och skurhink medan han kollar på TV. Det är mest min uppfostran som säger att det är lite...ohyfsat.