Då - och nu då?

Förra påsken hängde vi i Uppsala. Åkte omkring och kollade på villaområden. Fikade.  Kollade in cykelvägar mellan potentiella boenden och arbetsplatser. Lekte i lekparker. Smidde planer och byggde luftslott. Glodde på nybyggda hus. Kanske skulle det bli aktuellt att flytta dit, kanske inte. Men för att över huvud taget kunna ta ställning så var vi tvungna att göra lite research. Jag har i och för sig bott i Uppsala, när jag var student, för många år sedan. Maken har också hängt en del där i jobbet. Men det är en annan sak att fundera på att flytta en hel familj närmare 60 mil. Byta jobb. Byta skola och dagis. Sälja huset och hitta någonting annat. Vi behövde helt enkelt känna in staden. Fundera över om vi kunde se oss själva där, i vardagen.

Under processen så släppte jag ut en i det närmaste förjuden tanke, att jag faktiskt längtar hem. Att jag gärna skulle flytta söderöver, efter nästan tolv år i Norrland. Att jag saknar gamla vänner. Att jag saknar att ha nära till min familj. Att jag saknar en massa saker. Kullerstensgator. Blåsippor. Mälaren. Konserter. Öppna fält.

Sedan blev det inte någon flytt, av flera anledningar. På sätt och vis känns det helt okej. Vi har ett bra liv där vi bor - och det är ju inte så att en flytt inte kan bli av någon gång i framtiden. Samtidigt känns det lite snopet. I över ett år planerade och funderade vi över Uppsala. Trots att ingenting var bestämt så blev det mer och mer konkret. Och så blev det...som vanligt. 

Vad gör jag nu med saknaden?

Påsk och luddiga planer

Vi stuvade in oss, och alla förbannade prylar som vi uppenbarligen anser att vi inte kan leva utan, och åkte de nästan 65 milen till min mamma. Dottern ville hellre stanna hemma och hänga med bästisen under påsklovet och ägnade sig mest åt enveten klagosång. Sonen dumpade blöjorna för gott och förvandlades till kalsongmannen (vilket var ganska spännande för oss föräldrar...toalettrutiner på resande fot - yeah!). Mitt i påskäggsjakt, påskmiddagar, häng med en av mina kusiner, golfrundor och löpturer klämde vi in utflykter och hemlig research. Det är ganska svårt att göra sådana saker - och att hålla tyst - när man helst vill prata, vända, vrida och diskutera olika alternativ och möjligheter. Men det känns inte som att det är läge att dra in andra (som min mamma) i planerna. Det är alldeles för hypotetiskt och avlägset. Grejen är att jag inte riktigt vill öppna upp för påverkan och åsikter från omgivningen i nuläget. Det är tillräckligt komplicerat som det är. Och det är alldeles för tidigt.

Framåt, uppåt?

Härom dagen skrev Clara om hur läsare ibland önskar att hon ska vara som förut, men att det både är en obegriplig och ouppnåelig tanke då hon förändras och går genom olika faser. Och så är det ju så klart. Det händer saker i livet. Man utvecklas. Man tröttnar. Man får nya idéer. Man byter riktning. Man går framåt.

Inlägget fick mig dock att fundera över mig själv under de senaste åren. Ur vissa perspektiv så har det så klart hänt en massa saker som har påverkat mig som person och hur jag lever, allt från att vi numera är en familj på fyra personer till diverse med och motgångar karriärmässigt. Samtidigt så kan jag känna att jag har passerat någon diffus punkt i livet då jag i inte förändras på samma sätt som tidigare. Förhoppningsvis så utvecklas jag, men det är mer i redan inslagen inriktning. Jag vet rätt väl var jag står och vart jag vill. Det känns inte så sannolikt att jag kommer att gå från att vara en marathonmorsa till att bli en bullmamma. Eller att jag kommer börja klä mig i blommiga second hand-klänningar eller blondera håret (för att ta några ytliga exempel). På ett sätt kan jag tycka att det är lite...eh, skönt. Visst vill jag bli klokare och (kanske...) ta tag i några mindre sympatiska sidor hos mig själv, men jag är ändå ganska stabil. Nackdelen är att det (läs: jag) inte är särskilt spännande. Eller bloggvänligt. Det är mest mer av samma saker.

Insikter (del 2)

Jag börjat med det enkla. Italienska skor.

Insikter

- Jag har alldeles för långt hår. Det ser inte alls charmigt bohemiskt ut (eller vad jag nu ville uppnå?) utan som en vildvuxen risbuske.

- Jag bor alldeles för långt ifrån min bästa vän.

Det förstnämnda är betydligt lättare att åtgärda än det senare.

Ps. Jag behöver även nya skor.

Livet

Nej, det som händer just nu är inte särskilt kul. Under andra omständigheter skulle det kanske kunna vara det, men inte nu. Beslut som känns väldigt tveeggade måste fattas. Saker som jag helst skulle låta bli måste göras.

Ibland är helt enkelt livet sådant.

Kanske fixar jag att skriva mer om detaljerna sedan, men för ögonblicket känns det tillräckligt komplicerat att få saker och ting att gå ihop i mitt eget huvud. Varför det inte bara går att välja det enkla, eller till och med lustfyllda, alternativet. Varför jag måste tänka längre än så.

Dagen - uttryckt med hjälp av Dusty Springfield-titlar

I Close My Eyes and Count to Ten


What Have I Done to Deserve This


I Just Don't Know What to do With Myself


I Can't Make it Alone (fast här i Maria McKees version...finner märkligt nog så finner jag inte Dustys)


Jaja, det blir nog bra.

Plötsligt händer det: det oväntade

Och så vändes livet upp och ner. Jag vet inte ens om det är bra eller dåligt.

Livet

De senaste dagarna har spenderats på två saker. Det ena har varit högst värdsliga funderingar, kring golv, väggar och dörrar, det andra har handlat om liv, död och vänskap. Den finaste vänskapen av alla. Och den mest svårbearbetade information jag har fått på mycket länge. Eller kanske sedan min pappa låg på thoraxkliniken i mitten av 90-talet och livet liksom rann mellan fingrarna (även om han dog långt senare). Nu finns det inga alternativ. Det måste gå bra. Måste.

Den frustration som jag känner vet inga gränser, men i ärlighetens namn är jag nog fortfarande i någon slags chock. Bit för bit förstår jag vad orden betyder. Bit för bit. Allt går inte att ta in på en och samma gång.