Kvällens meny

- Wasabicheesecake
- Broccolisoppa a la Melker Andersson
- Vit chokladcheesecake med hallonsås a la Melker Andersson

Förlåt att jag tjatar! (del okänd)

Ja, jag är fast med Paul. Det är ingen idé att spjärna emot.

Några funderingar kring julklappar

Snart är det jul. Trogna läsare vet att det inte är någon favorithögtid hos mig - även om jag kan tycka att det är underhållande att lägga in åtta sorters sill, göra kalkon och rulla kryddade julköttbullar.

Hittills har jag inte köpt en enda julklapp - och om jag känner mig själv så lär det inträffa först dagen innan julafton (under lätt psykos). I likhet med många andra så har jag (så klart?) funderat på det här med julklapparnas vara och omfattning. Det blir ju lätt alldeles för många onödiga grejer, särskilt till ungarna. Grejer som vare sig är särskilt kul eller som uppskattas. Samtidigt så har jag lite svårt för attityden att det går lika bra med grankottar/huvudsaken att man umgås/köp några böcker eller kläder på Myrorna. Eller...det går ju bra så länge barnen är så pass små att de inte har några specifika förväntningar. De första åren med L. köpte vi knappt några presenter alls. Det räckte (och blev över) från släkten. Nu kan jag dock tycka att situationen är annorlunda. Dels har L. fattat att man ska önska sig saker, dels har hon väldigt exakta önskemål. Även om vi har förklarat för henne att hon omöjligt kan få allt som hon önskar sig så skulle hon nog bli väldigt besviken om hon inte fick några av de saker som hon har pratat om i flera månader. De här förväntningarna skulle kanske se annorlunda om hon levde i en familj som aldrig konsumerade bara för att det är kul, eller där det även i vanliga fall gick lika bra med grankottar. Men nu är det inte så. Vi köper saker - och L. vill också ha olika saker. Hon ser saker på tv, i affärer och hemma hos kompisar - hon tar intryck, funderar och utvecklar önskemål och idéer. Jag tror definitivt inte att det är nyttigt för barn att få allt som de önskar sig, eller att de alltid själva inser vad som är kul i längden, men jag kan inte dissa en femårings önskemål rakt av. Det svåra ligger snarast i att destillera fram vad hon egentligen önskar sig.

Vardag (mer av samma sort)

Världens längsta dag går mot sitt slut. En dag av förkylningar, sömnbrist och allmän plåga.

Lille O.

Och så knallade den tio månader gamla sonen i väg tvärs över köksgolvet.

Läst 2011 (del 31)

Titel: Grand final i skojarbranschen

Författare: Kerstin Ekman

Antal sidor: 395

Förväntningar: Inte höga alls. Jag har inte läst Kerstin Ekman på väldigt, väldigt, lång tid. Då läste jag Mörker och blåbärsris, Knivkastarens kvinna och någon mer bok. Om jag ska var ärlig så minns jag dem som tråkiga.

Handlar i grova drag om: En dag får författaren Lillemor Troj ett manus av sin förläggare, ett manus som handlar om hennes eget författarskap - och om bandet till Barbro Baba Andersson. Baba - som är den skrivande personen bakom Lillemors framgångsrika författarskap. Vi får följa berättelsen om Lillemors och Babas sammanflätade liv - och författarskap - ur bådas perspektiv. Från ungdomsåren i Uppsala, Lillemors första misslyckade äktenskap och de tidiga deckarna till de stora framgångarna, gröna vågen, nya misslyckade äktenskap, sorg, passion och missförstånd.

Lillemor är den perfekta fasaden för deras författarskap. Hon ser bra ut, kan tala för sig - men är också den som bidrar med ordning och struktur. Baba är den oformliga kvinnan som inte passar in någon stans - men är också den som har berättelserna och orden i sina spiralblock. Bakom Lillemors fasad kan hon uträtta stordåd.

Så tycker jag: Det här är i högsta grad en sarkastisk - och underhållande - berättelse om författarskap, förlagsvärld och autofiktion. Först är den mest underhållande, men sedan växer berättelsen om Lillemor och Baba. Trots de påfallande olikheterna är de egentligen väldigt lika varandra - och fast i ett ömsesidigt beroende. Slutet lämnar dock en hel del att önska...

Betyg: 4 av 5

Vardag

Hemmet, denna sopstation, det blir väl inte mer uthärdligt förrän jag eller Maken tar tag i eländet.

Ett, två, tre, på det fjärde ska det ske.

(Fast det får nog bli en kopp kaffe först.)

Förlåt att jag tjatar!

Från lördagens konsert. Ljudet är uselt, men kanske kanske framgår ändå storheten i detta klipp.

På resande fot

Med flyg, buss, bil, tåg, nytt tåg och nytt flyg har jag och dottern förflyttat oss under de senaste dagarna. Jag har varit och sett Paul (och ja - han spelade faktiskt Nineteen hundred and eighty five!). Vi har umgåtts med min mamma, aka L:s mormor, shoppat lite grann samt varit på ett jobbmöte. Jag tycker att det är kul att resa med L. själv ibland, då det både blir att vi gör andra saker och umgås på ett helt annat sätt än vad vi gör i vanliga fall. Visst är det tomt att vara borta från Maken och Lille O., men ändå övervägande kul. Dessutom blir jag imponerad av L:s tålamod när vi reser. Hon kan vänta på flygplatser och hänga på tåg nästan hur många timmar som helst.

Men - just för ögonblicket ska det bli skönt att komma hem.

Lille O. och den förvuxna bibliotekariepagen

Mitt hår börjar bli lite längre än vad det har varit på flera år. Fint, ja. Opraktiskt, ohhh ja! Den tio månader gamla sonen, a.k.a. Lille O., har nämligen som vana att dra mig i håret så snart han får chansen. När han försöker somna, när han dricker välling, när han myser, när han är glad - då kommer de stora och starka händerna och grabbar tag i valfri hårmängd och drar. Aj!

Kanske får jag återgå till bibliotekariepagen igen.

Snart: Paul

I morgon är det dags för Paul. Han kommer nog inte att köra just Nineteen Hundred and Eighty Five, från ett av världens bästa album. Ett album som jag lyssnade sönder och samman under mina tonår.

På min första McCartneykonsert, 1989, var jag klädd i en urtjusig 60-talsklänning i guldlamé och hade mitt morotsröda hår uppsatt i svinrygg. Jag har blivit betydligt tråkigare sedan dess, men jag är fortfarande lika svag för Paul.

Tractatus enligt L.

- Det som finns det finns i verkligheten.

(Konstaterandet var för övrigt en kommentar till kompisens gudstro.)

Fel nu

Ibland är livet mer värdelöst än vanligt. Lagar lite mat, läser Kerstin Ekman, köper en kofta, skriver obegripligt långa mail till någon som jag tror förstår, försöker vara en normal mamma och fru - och hoppas att det går över snart. Det gör det nog, det är mest nuet det är fel på.

Appropå namn och sådant

Men förstå hur hysteriskt roligt detta är, av många skäl.

Vid valet av namn så visualiserade vi helt enkelt en överåklagare i sina bästa år. De doftar garanterat folkpartist (åtminstone när de är under 50 år, sedan vette tusan vad de doftar). Lille O. lär dock vare sig tala halländska eller p1-skånska när han blir stor utan någon märklig Umeå-Stockholmshybrid.

Till slut så

Till slut kom snön. Någon fördel ska man väl ha om man bor i Norrland?

Saker man kan göra innan jul

Och så var vi på den traditionsenliga julmarknaden på Gammlia. Det var exakt lika kallt och trångt som vanligt. Maken köpte en Kvarkenmacka (vilket han alltid gör), jag och L. köpte hemkokt godis (vilket vi alltid gör). Sedan flydde vi in på Västerbottensmuseet (vilket vi också alltid gör), där vi kollade på en bitvis intressant utställning om hur arbete i olika former framställs inom konsten (samt en metadiskussion om detta). Nästa år ska jag komma ihåg att ta på mig varmare vantar.

Boten mot allt?

Nu kommer jag kanske låta som en lätt galen väckelsepredikant men löpning hjälper verkligen mot det mesta. Inte för att livet är så mycket bättre idag än de senaste dagarna, men jag känner mig i alla fall betydligt lättare i själen efter en milsrunda i gnistrande solsken.

Endorfiner är inte att underskatta.

Livet

Nej, det som händer just nu är inte särskilt kul. Under andra omständigheter skulle det kanske kunna vara det, men inte nu. Beslut som känns väldigt tveeggade måste fattas. Saker som jag helst skulle låta bli måste göras.

Ibland är helt enkelt livet sådant.

Kanske fixar jag att skriva mer om detaljerna sedan, men för ögonblicket känns det tillräckligt komplicerat att få saker och ting att gå ihop i mitt eget huvud. Varför det inte bara går att välja det enkla, eller till och med lustfyllda, alternativet. Varför jag måste tänka längre än så.

Dagen - uttryckt med hjälp av Dusty Springfield-titlar

I Close My Eyes and Count to Ten


What Have I Done to Deserve This


I Just Don't Know What to do With Myself


I Can't Make it Alone (fast här i Maria McKees version...finner märkligt nog så finner jag inte Dustys)


Jaja, det blir nog bra.

Plötsligt händer det: det oväntade

Och så vändes livet upp och ner. Jag vet inte ens om det är bra eller dåligt.