Också ett sätt att spendera sin trettionionde födelsedag

Dela, dela, dela!

Läser väldigt bra föräldratips på Networking - se här.

Jag kan inte annat än upprepa: dela på ansvaret, våga be om hjälp och lita på din instinkt! Men kanske framförallt: dela på ansvaret! Det behöver inte betyda att båda gör alla sysslor eller på samma sätt. Det finns massor av varianter på hur man löser det rent praktiskt. Men att vara två personer som tar lika stort del i vardagen, oavsett om det gäller försvunna galonvantar, VAB-dagar, torkande av snoriga näsor eller att stå vid en fotbollsplan hela söndagen, gör gott för alla inblandade.

Alla ni som fixar all vardag och allt ansvar med barn som ensamstående - jag är imponerad. Om man har möjlighet att dela ansvaret med en vettig människa vid sin sida, oavsett om det är en partner eller någon annan, så har jag svårt att förstå varför man skulle avstå.

Just for the record

Prickigt barn, halvtidsarbete, halvtidsföräldraledighet och examenstider är en ekvation som inte går ihop.

Men, men, på något sätt fungerar det ändå. Lille O. är nöjd så länge han får sitta i min famn och jag småpratar med honom. L. hålls sysselsatt med pyssel och filmer. Mitt i detta försöker jag läsa uppsatser och styra upp diverse saker.

I morgon tar maken över hushållet.

E!

Det finns ett svar till dig, om sjukhusfobi och planerade kejsarsnitt, i ett inlägg längre ner!

Det här är någonting som jag skulle kunna skriva mycket mer om - och som jag har en känsla av att det borde talas mer om. Att vara gravid och att föda barn är någonting som de flesta av oss är programmerade ska vara någonting fint, fantastiskt, omvälvande och naturligt. Men i verkligheten är det dessvärre inte alltid så.

Jag tycker att det är oerhört viktigt att man ska bli bemött på ett bra och respektfullt sätt även om man inte stämmer in på mallen hur den gravida kvinnan förväntas vara - och här kan jag kanske utgöra lite kontrast till många av de skräckhistorier som finns. Inte för att jag för ett ögonblick betvivlar sanningshalten i dessa historier, men för att visa att det inte fungerar så illa överallt.

(Till viss del har jag skrivit om detta här.)

Heja Isabellah!

Här sitter jag och dräller...och springer inte Stockholms marathon. Jag blir dock glad när jag läser om Isabellah!

Av med strumporna!

Alltså, vad är det med bebisar och deras motstånd mot strumpor?

Prickarna anfaller!

Jaha, så var vattkopporna i hushållet. *darrar av skräck då jag inte har haft vattkoppor och har misslyckats med uppsåtet att bli vaccinerad (vaccinet var slut och sedan tyckte läkaren att jag lika bra kunde vänta, då jag sannolikt redan är smittad)*

Barbie, musketörer och små feminister

Barbie: Jag vill bli musketör!
Karlslok: Höhö. Det krävs mer än bara vilja för att bli musketör.
Dotter: MAMMAAAAA! Han säger att flickor INTE KAN BLI musketöööörer!
Moder: Men han har ju fel. Barbie och hennes kompisar blir ju musketörer till slut.
Dotter: Ja, men varför säääääger han så!!!!???

Förlossningsenkäten

Jag tillhör ju inte dem som gillar att vara gravid. Eller att föda barn. Jag är däremot väldigt förtjust i de två små filurer som jag och Maken har lyckats åstadkomma. Så...jag snor en lista från Bondhustrun:

1. När fick du reda på att du var gravid?
Någon gång i november 2005 (?) och i juni 2010.

2. Hur gammal var du?
33 respektive 38 år.

3. Hur tog din partner det?
Han har blivit skitglad båda gångerna. Andra gången även förvånad.

4. Mådde du mycket illa?
Första gången mådde jag illa något så in i helvete. Jag spydde som en räv i 22 veckor. Till slut låg jag apatisk på toalettgolvet om nätterna och orkade knappt hasa mig tillbaka till sängen. Andra gången var det betydligt lindrigare. Visst mådde jag illa, under de 12 första veckorna, men i jämförelse var det ingenting. Den enda katastrofen var att flyga till USA. Det är inte kul att spy på en sunkig flygplanstoalett i mikroformat.

5. Var du känslig?
Rent mentalt var jag inte känslig alls. Men lukter...urk. Och parmaskinka vill jag fortfarande äta. Eller hjortronyogurt.

6. När kände du bebisens första sparkar?
Vecka 15-16 ungefär. Tidigt.

7. Var du ofta orolig?
Första gången märkligt lite, andra gången betydligt mer.

8. Sparkade bebisen mycket?
Mer stångades. Den ena med huvudet, den andra med sin vassa lilla rumpa.

9. När började du läcka bröstmjölk?
Ganska tidigt, kanske halvvägs in i graviditeterna.

10. Fick du bristningar?
Nope, inte en enda.

11. Blödde du någon gång?
Ja, jag var helt säker på att jag hade förlorat Lille O. i vecka 10 eller 11..Efter en mardrömsundersökning som pågick i en hel timme (jo, faktiskt!) så hittade läkaren en litet pickande hjärta. Jag har sällan blivit så glad.

12. Hur många ultraljud gjorde du?
Tre under graviditeten med L., fyra under graviditeten med O.

13. Hur ville du att din förlossning skulle se ut?
Ungefär som de blev.

14. Hur började din förlossning?
Planerat. Den andra var dock på väg att sätta igång några dagar tidigare.

15. Hur många timmar tog förlossningen?
30-40 minuter effektiv tid.

16. Födde du vaginalt eller kejsarsnitt?
Kejsarsnitt i båda fallen.

17. Hur mycket var du öppen när du kom in?
Det kollas inte vid planerade snitt. Men lite grann borde det ha varit den andra gången, med tanke på att ungen bokstavligen var på väg ut.

18. Vilken bedövning tog du?
Ryggbedövning.

19. Dragen med sugklocka?
Pass.

20. Hur lång tid tog det att krysta ut bebisen?
Pass.

21. Blev det komplikationer?
Nej, i princip inga.Kejsarsnitt nummer två blev dock lite rörigare än det första, då jag fick blodtrycksfall, allergiattack och att bedövningen började släppa innan allt var klart. Det gick dock bra ändå. Efteråt har jag repat mig oerhört snabbt.

22. Vad tyckte du var jobbigast?
Oh. Mitt "problem" är ju att över huvud taget befinna mig på en vårdinrättning och att genomgå undersökningar. Paniken lurar ständigt runt hörnet och ja...några rejäla attacker har det blivit.

23. Var du rädd för något?
Se ovan.

24. Skrek du?
Nä, men jag har gråtit helt okontrollerat.

25. Hur många var inne i förlossningsrummet?
En hel armé, men så är det ju på operationssalar.

26. Hade du någon nära med dig?
Maken.

27. Fick du sys?
Ja. Ingen aning om hur många stygn, men det blir ju ganska många och i olika lager.

28. Vilken vecka födde du i?
38+5 kanske? Minns faktiskt inte så noga.

29. Vad var vikt och längd på bebisen?
2500 gram, 46 centimeter respektive 3100 gram, 49 centimeter.

30. Ammar du?
Ja,jag har ammat men inte särskilt länge.

31 Hur gammal är bebisen nu?
Den ena fyller fem år i sommar, den andra blir snart fyra månader.

32. Vad tyckte du om förlossningen?
Under omständigheterna bra. Trots att jag är en hopplös patient, som mest är livrädd och på sammanbrottsnivå, så har så gott som alla inblandade varit förstående, flexibla och professionella. Och båda förlossningarna har självklart varit fantastiska upplevelser när det har kommit till själva mötet med den lilla krabaten. Vid den andra fick jag ha Lille O. kvar inne på operationssalen nästan hela tiden som personalen sydde ihop mig, vilket var finare än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig. L. var alldeles för liten för att stanna kvar inne på den kalla operationssalen, så henne kunde jag bara titta på lite snabbt (vilket var helt ok just då) innan hon försvann till förlossningsavdelningen med Maken. Väl där hade vi sedan ett väldigt fint möte, men det blev ju av praktiska skäl lite fördröjt.

33. När kommer nästa barn?
Det blir inga flera barn. Jag fyller 39 år i nästa vecka och Lille O. tog ungefär två år att producera.

Mycket nu

Det här är en udda vecka. Först var jag på resande fot i två dagar, nu har maken dragit iväg på en konferens i tre dagar - och när han kommer hem ska vi på stort galej på kvällen (vilket innebär att Lille O. ska ha barnvaktspremiär, men det kommer att gå fint då det är bästa svägerskan som kommer hit för att ta hand om kidsen). Nästa vecka är det avslutningsvecka för alla studenter, vilket innebär slutseminarier så gott som hela dagarna (det vill säga, på den halvtid som jag jobbar).

O.

För övrigt var det väldigt mysigt att komma hem, efter två dagar och en natt borta. Särskilt Lille O. är en riktigt mysgubbe. Han vill helst sova mot min axel eller sitta och mysa i min famn, vilket är ett helt annat beteende än L. har. Hon vill ha utrymme och rörelsefrihet. Efter några sekunder i famnen så börjar hon skruva på sig.

COS och konsumtion

Det verkar råda lite olika meningar om storheten i att COS har kommit till Sverige. Själv kände jag mig föga exalterad, trots att jag verkligen brukar gilla COS. Det var mest trångt, bökigt, milslång kö till provrummen och halvdeppiga kläder. Jag stod en stund och fingrade på en svart assymetrisk historia, men hängde tillbaka den.

Sedan traskade jag vidare till Zara för lite budgetshopping. Det blev ett par beiga chinos, en randig oversizetröja (fast i en blå/rosa/grön färgställning) och en blå/vit topp (det vita upptill är i spets). Och jag lät bli att köpa en bedårande gul kofta och en topp i den mest udda aprikosa färg från Filippa K.

Läst 2011 (del 15)

Titel: Eldar och is

Författare: Birgitta Stenberg

Antal sidor: 316

Förväntningar: höga! Jag älskar Stenberg, hon är fantastisk!

Handlar i grova drag om: Det här är en fortsättning på Birgittas självbiografiska serie, där bland annat Kärlek i Europa och Apelsinmannen ingår. Eller snarast tvärtom: det här är berättelsen om Birgittas mamma och mormor samt hennes egen uppväxt. Det är en berättelse över generationerna, där många mönster upprepar sig. Det handlar om starka kvinnor som i hög grad styrs av kärlek och kroppslig passion – och som ibland får betala ett högt pris för detta. Det är också en berättelse om okonventionella relationer och där förmodade blodsband visar sig vara någonting helt annat. Och inte minst: det är en berättelse om social klass – där klassresorna går i olika riktningar från en tid till en annan.

Så tycker jag: Hur mycket jag än vill älska den här boken, och de starka berättelserna, så får jag inte riktigt ihop det hela. Ibland är berättandet ruskigt detaljerat, ibland är det närmast skissartat. Ju längre fram vi kommer i tiden, desto snabbare går det. Karaktärerna är färgstarka och mustiga, men samtidigt motsägelsefulla (vilket de säkert var i verkligheten också) och lite platta. Jag har helt enkelt lite svårt att köpa delar av framställningen. Bland annat så finns det en delberättelse om Birgittas mormor, en ung oskuldsfull lärarinna som plötsligt finner sig indragen i den mest passionerade trekant med en kvinna och en man. Pang på! Fast egentligen är nog det största problemet att Stenberg har klämt in dessa generationsberättelser i en enda bok, de hade förtjänat var sin bok – och mycket mer utrymme.

Betyg: 3 av 5

Igenkänd!

Igår, på flyget ner till Hufvudstaden, hände någonting högst oväntat. Personen i sätet bredvid frågade om jag var J., J. som i bloggen. Det visade sig vara Viktoria, vars blogg jag har läst med stort intresse (det kommer en länk snart!). Vi har till och med funderat på att träffas tidigare, vilket av någon anledning inte har blivit av - och nu så kände hon helt enkelt igen mig på mina röda träskor och min blommiga väska från Svenskt Tenn. Hur kul som helst!

Tack för att du gav dig till känna! Jag hoppas att vi träffas igen.

Dagens häng

Skickat från min iPhone

Borde...nu

Jag borde verkligen packa nu samt komma på vad jag ska ha på mig, för två dagar i Hufvudstaden. Det blir möten på kontrollmyndigheten, häng på Kungliga Biblioteket, lite shopping (hej COS!) och träff med Bästa K.

Ingen bitterhet alls. Inte alls.

Saint Etienne är sannolikt det band jag har sett flest gånger (kanske femton?). Och jag var inte där. Gahhhh!

För några år sedan kom jag nämligen fram till att jag inte kan åka till Stockholm, eller andra städer, för att gå på alla konserter som jag vill se. Det fungerar helt enkelt inte med alla andra jobbresor som jag och maken gör. Oftast känns det okej, men inte alltid.

Dagens sanning - hört i trädgården

- Om vi gillade sådana där skott från kryptallen och maskrosor, då skulle det vara lätt att fixa en snygg trädgård.

- Hmmrf.

I trädgården

Skickat från min iPhone

I ett hav av nostalgi

I helgen säljs de sista grejerna från mormor och morfars hus på auktion. Huset är tömt och de nya ägarna tar över om några veckor. Det känns sjukt...konstigt. Morfar byggde huset för 61 år sedan och det är där som släkten alltid har sammanstrålat. Oändliga söndagsmiddagar (trots att min mormor verkligen inte kunde laga mat), årliga sill och potatisfester (som hölls när nypotatisen plockades upp), trädgårdspartyn, krocketmatcher på den lutande gräsmattan, dartturneringar vid garaget, solvarma hallon, klippdockor och Barbielek med kusinerna, julaftnar och så mycket annat. Nu ska någon annan ta hand om morfars bambu och jasminträd.