Vad ska man säga?
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=605898
Kristina, Kristina – en så smart kvinna som du? Hur tänkte du nu? Nej, du är inte den enda kvinnan, framgångsrik eller ej, offentlig eller ej, som stryker din makes skjortor efter en lång arbetsdag. Men att motivera det utifrån barnen? Att barnen förväntar sig att det är du som gör saker och ting i hemmet? Det är ju inför barnen som det är särskilt viktigt vad vi gör (och för all del även säger). Om barnen ser att mamma stryker pappas skjortor, fixar middagsmaten, sorterar strumpor, packar gympapåsar, kommer ihåg födelsedagar, vattnar blommor, slänger in ytterligare en tvätt i maskinen, skriver matlistan inför den kommande veckan – och att dessa, och andra typiska ”mammasysslor”, alltid utförs av mamma – så ger det rätt övertydliga signaler om hur en riktig mamma/kvinna bör vara (och underförstått att en riktig pappa/man blir en sådan genom att inte utföra nämnda sysslor).
Problemet är att de allra flesta av oss vill se våra handlingar som individuella (förutom i de situationer då vi är offer…), styrda av just våra värderingar eller förutsättningar. Men alltför ofta finns det strukturer som påverkar (nej, jag vill inte säga att de styr – det är inte fråga om någon enkel determinism). Vi bär med oss bakgrund och fostran. Vi lever tillsammans med andra människor – som ofta har skrämmande lika bagage. Är vi vana vid att pappas skjortor stryks av mamma är det lätt hänt att fortsätta i samma spår. Det handlar inte om biologi - det handlar om att vanans makt är stor.
De självklara frågorna som borde ställas; är det rimligt? Vad får det för konsekvenser? Vilka alternativ finns? Kristina och hennes make har båda krävande jobb. De har små barn. De har bekymmer, som de flesta människor någon gång har. Varför kan inte maken stryka sina egna skjortor, eller själv komma på idén att lämna in dem hos ett tvätteri?
Läs gärna Ulrika Kärborgs utmärkta ledare:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=606224
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar