De senaste veckorna har jag funderat mycket över att flytta. Flytta "hem", hem till Stockholm. Självklart inte bara jag, utan att vi skulle flytta hela familjen. Skaffa nya jobb. Sälja huset (med det perfekta läget och den underbara trädgården). Försöka hitta ett nytt hus i Stockholm (som antagligen skulle bli en liten intetsägande låda i uselt läge).
Skälen är många. Jag har svårt att se mig själv som att jag ska bo kvar här, i den norrländska staden, för alltid. Vi har ett bra liv här, det varken kan eller bör förnekas, men problemet är att det inte känns som hemma. De gamla vännerna är långt borta. Det är svårt att bygga upp ett nytt socialt liv när man flyttar som vuxen. Visst har jag vänner även här, men de är endera makens vänner eller jobbarkompisar. Jag saknar känslan av "hemma" som jag bara har i Stockholm. Känslan av grusig asfalt under skorna om våren, favoritkaféer, auktionshus, skivbörsar, att ta en drink med bästa kompisen efter jobbet. De flesta roliga och utmanande jobb finns också i den kungliga hufvudstaden.
Om kvällarna har jag suttit och letat nya jobb och hus. Pratat lite löst med maken (som inte vet om han ska ta mig på allvar eller ej i de här frågorna).
I fredags hände dock detta; jag fick besked om att jag fått ett nytt jobb. Ett jobb som jag har velat ha i flera år. Men det är här, i den norrländska staden, för samma arbetsgivare som jag har nu. Visst har jag haft på känn att jag låg bra till, men samtidigt så räknade jag inte med att få tjänsten. Jag tackade ja på stående fot, några andra alternativ fanns egentligen inte. Men tankarna roterar i höghastighet; vad vill jag egentligen? Vad vill maken? Hur skulle livet förändras om vi faktiskt flyttade (även om det kanske inte skulle ske exakt just nu)?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar