Den mellansvenska staden

Sedan ett par dagar är jag, maken och Lilla L. i den mellansvenska staden, a.k.a. hemstaden. Eller hemstad och hemstad? Det är snarast staden där min mamma bor. Hemma för mig är Hufvudstaden, där jag har bott som vuxen. I den mellansvenska staden har jag inte bott på snart 20 år. Det är med blandade känslor som jag kommer hit. Det är kul att hälsa på mamma och släktingar. Det är med trevligt hemtama känslor som jag promenerar omkring i områdena omkring där min mamma bor; det är sanslöst fint. Coola funkishus, lummiga alléer och små slingrande gator. Samtidigt är det lätt att få klaustrofobi. Det känns som om tiden har stått still - trots att det är uppenbart att så inte är fallet. När jag bodde här var den mellansvenska staden en ganska ful industristad på dekis. Nu är det nybygda hus vid vattnet och expansion som gäller. Men i mitt huvud har allt stått still. Jag passerar den gamla högstadieskolan med rysningar längs ryggraden. Morfars trädgård ser likadan ut som alltid, fast lite mer förfallen.