Igår hände någonting rätt intressant. Jag, maken och Lilla L. var till Barnens hus och Babyproffsen för att köpa en ny bilbarnstol. Under tiden som jag gick omkring och sonderade terrängen, på bilbarnstolsfronten, gick maken omkring och tittade på leksaker med L. Han höll fram lite olika saker för att se om hon visade någon intresse - och det mesta visade sig vara rätt ointressant. Tills...han höll fram en liten tygdocka. Den var ungefär 25 cm hög, iklädd en ganska ful lila overall och hade en liten hårtofs uppe på huvudet. Ingenting speciellt. En bebisdocka i tyg helt enkelt. Men Lilla L. blev alldeles exalterad. Hon ryckte till sig dockan och kramade den hårt...och vägrade sedan att släppa den. Efter några minuter, då vi fascinerat iakttagit L:s beteende, insåg vi att det bara var att köpa dockan. Aldrig har hon visat ett sådant intresse för en leksak.
När jag tog ifrån henne dockan, för att betala den i kassan, vrålade hon intenstivt och ilsket från sin vagn, för saligt krama den när hon fick tillbaka den.
Resten av eftermiddagen satt hon i vagnen och i bilen och höll på med dockan. Hon pratade med den, kramade den och pillade på de olika kroppsdelarna. Själv kände jag mig mest förvirrad. Det är klart att barn, oavsett om de är pojkar eller flickor, måste få bli saliga över en docka. Men det är lätt att förväxla allmän feminism med en nedvärdering, eller åtminstone ett undvikande, av det traditionellt flickiga.
3 kommentarer:
Allt kan vi inte styra över. När min son var riktigt liten plockade jag fram mina gamla dockor. Han brydde sig inte ett skvatt men när jag tog fram min gamla bilsamling sken han upp och lekte i flera timmar med dom.
Nu skiner Alice upp på samma sätt när hon får se en docka så det är bara att inse att jag inte kan styra över riktigt vad som helst.
Jag vet! Det är mer att jag blir irriterad på mig själv, för att min reflex är; neeeeej!!!
Men samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att det är supergulligt. Lilla L. sitter ju och pratar och gosar med sin docka....
Vet du vad? Prinsen älskar också dockor, på ett sätt som storasyster aldrig gjort! Äntligen kommer hennes dockor till användning; han kånkar på dom, kramar dom, pillar på dom, pratar med dom osv..
Jag förstår dock hur du känner, för jag tänker likadant när jag ser att Prinsen blir superintresserad av en grävskopa som åker förbi tex. Sen inser jag att det viktiga (för mig) är att det inte är JAG som initierar intresset, eller ger det onödigt mycket uppmärksamhet jämfört med allt annat.
Skicka en kommentar