Det finns olika sätt att förhålla sig till trädgårdar. Mina föräldrar var av det enhetliga och planerade slaget.
Runt huset där jag växte upp fanns det rosenrabatter. Mer exakt fanns det 100 röda rosor, av samma sort. Som kantväxt planterades smultron. Typ 150 plantor (det blir en jäkla massa smultron!). Om sommrarna införskaffades röda hängpelargoner, 60 stycken, som planterades i 30 bruna keramikamplar. Dessa hängde runt om på de två stora terasserna. Våren när alla rosor hade dött av någon mystisk sjukdom, grävdes alla rosor upp - och ersattes av identiska.
Min mor har fortfarande samma inställning. Härom dagen när jag pratade med henne hade hon varit och inhandlat 40 ljusrosa pelargoner. Hon har dock bllivit lite mer vågad på äldre dagar; de planteras i blåglaserade krukor - av olika sort. Ibland kan han även blanda flera sorters rosa pelargoner.
Jag däremot...jag vet inte riktigt vad jag är för sorts trädgårdsmänniska. Definitivt inte den enhetliga i alla fall. Jag bokstavligen älskar handelsträdgårdar och kommer vanligtvis därifrån med en papperspåse med perenner. Visst finns det planer - om hur färger, höjder och blomningstider ska komplettera varandra. Men att få till den perfekta perennrabatten är betydligt svårare än det mesta. Jag saknar den tyska disciplinen. Jag saknar de stora greppen (som det alltid sägs i trädgårdsböckerna att man ska ta).
1 kommentar:
Ja huanamej... Jag brukar komma hem med en väldans massa olika sorters växter (till krukorna) och jag hade nog en plan i affären men den är ju såklart bortglömd när jag väl är hemma igen... Av ngn skön anledning så brukar jag bli nöjd till slut iaf. Trots att jag kliar mej i huvudet både en och två gånger när jag försöker klura ut hur jag ska kombinera ihop mitt växtköp på ett snyggt sätt...
Skicka en kommentar