Den fula konsumtionen

Häromdagen påstod (eller kanske påpekade?) maken att jag tänker på konsumtion 90% av min vakna tid. Va?! Så ytlig kan jag ju inte vara. Jag tänker ju på massor av viktiga saker; jobb, Lilla L. jämställdhet, design, religion, inredning, politik, filmer, språk, böcker... Nej, nej, hävdade maken vidare. Det är konsumtion! När du tänker på design, inredning, böcker etc. så handlar det om sådant som du inte har - men som du vill ha. Då är det (tänkbar) konsumtion! Nej, nej, vrålade jag tillbaka! Det är inte konsumtion - det är intresse! Jag håller mig uppdaterad. Om jag sitter och läser/surfar om Droog design, nya kartellampor, debatten kring Maria Svelands bok eller serviser av Marianne Westman så är det intresse. Att jag sedan kanske vill ha vissa av dessa prylar, det är en annan sak - och gäller långt ifrån allt. Det är för f-n mitt intresse! Nej, nej, hojtade maken tillbaka. Allt det där är en form av konsumtion.

Det låter som den gamla klassiska visan. När kvinnor är intresserade av någonting (inredning, matlagning, kläder, böcker etc.) så är det ytligt, skamligt och konsumtionsinriktat. Män har däremot riktiga intressen; flugfiske, golf, fotboll eller datorer. Att det är ungefär lika konsumtionsinriktat, det låtsas man inte om. Det är ju genuina intressen.

Maken hävdar med bestämdhet att han inte menade att det är negativt att jag tänker på konsumtion. Jag läser bara in det jag vill (eller inte vill) höra. Men konsumerar - det gör jag. (I ärlighetens namn har maken inte hävdat att han inte konsumerar, eller att hans intressen skulle vara mer genuina. Men mellan raderna, så...?)