I ungefär ett år har jag gått omkring och varit en levande reklampelare för att det går att dela föräldraledighet fifty/fifty, från start. Med vilja och planering har det gått fint. Vi har växlat och trixat, jobbat halva dagar, halva veckor och under kortare perioder mer intensivt. Vi har jobbat en del hemifrån och vi har haft med oss Lilla L. på möten och jobbfix. Lilla L. har köpt konceptet utan protester. Visst har det underlättats av en liberal arbetsplats, felxibla arbetstider och en chef som inte bryr sig (så länge vi sköter våra åtaganden) - men poängen är att det går om man vill.
Men nu är det som att åtminstone jag har kommit till en punkt då jag är dödstrött på fixandet och trixandet. Jobben väller in, mailboxen är en vildvuxen snårskog och jag skulle behöva vara på arbetsplatsen mer än vad jag är. Samma sak gäller för maken, även om han gnäller mindre. Även om det är egoistiskt...så känns det väldigt skönt att Lilla L. snart börjar inskolningen på förskolan.
Ett uns av dåligt samvete kommer dock smygande. Inte för att jag tror att Lilla L. kommer att lida (hon är supersocial och kommer dessutom att vara på förskolan halva dagar under de första månaderna). Det handlar mer om förväntningarna på oss som föräldrar. Vi har ju råd att stanna hemma om vi vill. I princip skulle vi kunna leva på en lön. Men det vill vi inte. Vi vill jobba (och i ärlighetens namn även ha två okej inkomster). Det här är inte någonting som jag går omkring och bekymrar mig över, eller att jag på allvar tror att jag är en dålig förälder för att jag jobbar. Men när man hänger på Öppna förskolan och hör hur de andra föräldrarna resonerar - då blir påtagligt att vårt sätt att tänka är avvikande. Majoriteten av föräldrarna tycks vara inriktade på att minst en förälder ska jobba deltid (gissa vem...) så länge barnen är små. Skrämmande många mammor pratar om sina jobb som ett nödvändigt ont, som man helst inte vill återvända till (skillnaden är markant om man jämför med pappornas sätt att tala om sina jobb). Många planerar syskon så att man (vanligtvis mamman) inte går tillbaka till arbete mellan. Det som förundrar mig är inte att man prioriterar eller tänker på dessa sätt - utan att majoriteten tycks göra det. Att det utgör normen.
4 kommentarer:
Hej!
Jag läser din blogg, men brukar inte kommentera. i dag kände jag att jag bara var tvungen. Mina flickor är nu 7 resp. 9 år och vi hade också "planerat" att vara hemma läänge, som ju goda föräldrar gör. Problemet var bara att varken min man eller jag egentligen trivdes hemma. Alltså tvingades vi omvärdera vårt beslut. Barnen fick börja på förskolan mycket tidigare än vi först tänkt. De stormtrides, likaså min man och jag vilket i slutänden resulterade i bättre och gladare föräldrar! ALltså: strunta i normen och följ din instinkt. Du kommer inte att bli en sämre förälder - tvärtom!
Lustigt, för här är det precis tvärt om! Jag får försvara att jag fortfarande är hemma (Är dock lite ursäktad av att jag samtidigt studerar på halvfart!), att P har svårt att vara borta från sitt jobb för delad föräldraledighet, och blev sist nästan lynchad på den öppna förskolan då jag sa att jag hoppades på vårdnadsbidraget i vår kommun till nästa höst... Förväntningarna/Normen här är att man ska dela föräldraledigheten rakt av och sedan, då barnet är dryga året, gå ner i tid lika mycket båda två. (Det är ett hett ämne oavsett!)
Och jag är en sån som älskar att gå hemma...Nu jobbar jag ju iof xtra på helgerna, nästan varje helg. Men jag får lite panik av tanken att börja jobba heltid, kanske vara tvungen att pendla och få alldeles för lite tid med barnen.
Men det viktiga är ju att man gör det som känns bäst för en själv. Vill man jobba och mår bra av det så självklart ska man det.
Men vill man vara hemma länge så ska möjligheten finnas tycker jag.
Jag tror definitivt att man måste försöka fixa lösningar som fungerar så bra som möjligt - för en själv och för resten av familjen. Sedan ser dessa lösningar väldigt olika ut.
Mia; tack! Jag känner mig helt okej som förälder - "trots" att jag just nu tycker att det är jätteskönt att vara på jobbet...
Kattis; det är definitivt lustigt hur olika normerna ser ut, på olika ställen. Det varierar nog till och med mellan områden. Det jobbiga är ju att den här typen av normer får folk att känna sig som ufon - nästan oavsett hur de gör.
Nina; håller med! Olika lösningar, för olika personer och olika familjer är bra!
Skicka en kommentar