Riktiga mardrömmar

Jag vaknade med ett ryck tidigt i morse, kallsvettig och med en puls på gissningsvis 180. Orsak? Mardrömmar.

Jag drömde att det var julafton, ganska exakt elva på förmiddagen. In genom dörren kom på svärmor och min mamma, med massor med kassar och prylar. Själv var jag klädd i morgonrock, hade ett berg med lakan i famnen och en vrålande Liten L. vid mina ben. Mamma och svärmor tjattrade oavbrutet (Var ska vi ställa den här? Hur ska du göra med det? Oj, vad du ser aaaarg ut!). Maken sprang omkring på övervåning och muttrade saker som "klockan är ju inte mer än elva, vi hinner åka". Till slut vrålade jag till min mamma någonting i stil med:
- Nu kommer du bli jättesur, men jag har faktiskt inte hunnit förbereda någonting, jag har inte lagt in någon sill, inte fixat skinkan, inte handlat! Jag har inte ens hunnit handla julklappar! Det måste jag gör nuuuu!"
Mamma och svärmor fortsatte att tjattra i munnen på varandra:
- Har du inte huuuunit!?
- Men du hinner ju inte lägga in sill nuuuu?
Jag stod där i hallen med mina lakan och tänkte att nu hinner jag inte ens tvätta lakan.
- Fan, fattar ni inte att jag jag jobbar? Jag har inte tid!
I huvudet snurrade rubbade tankar om jag skulle kunna köpa alla julklappar på det närliggande köpcentrumet, det vill säga i princip på MQ och Cervera. Jag tänkte: det går nog, med det blir svårt att köpa någonting till Lilla L. på MQ.
I nästa ögonblick kom resten av släkten in genom ytterdörren - och ungefär då vaknade jag.

Nej, det här är ingen metafor för vad jag känner inför julen. Det är nattens mardröm. Jag är fortfarande upprörd. Hur fan kunde jag glömma att lägga in sill? Varför känner jag att det är mitt ansvar?