Martina och Birkin-väskan

Ja, jag gillar väskor. Jag kommer dock aldrig komma på samma nivå som Martina. Oavsett om jag vill eller ej.

Den moraliska paniken över att någon - som Martina - väljer att spendera 60 lakan på en Birkin-väska är dock lite svår att förstå. Hon har uppenbarligen pengarna och hon prioriterar viss typ av konsumtion. Det är klart att det kan var provocerande att folk spenderar ett par tre månadslöner på en väska. Men jag kan inte låta blir att fundera över om samma personer blir lika upprörda över andra prioriteringar, exempelvis när folk spenderar samma summa på en månads semester med familjen i Thailand? Eller en ny bil? Ett bättre boende? Alla har inte råd med det heller. Är det rimligt att "alla ska ha råd" ska utgöra den moraliska gränsen för konsumtion? Eller finns det någon tydlig gräns för nytta, som i förlängningen särskiljer den omoraliska från den rättfärdiga konsumtionen? Är en semster i Thaland rättfärdigad för att den är en (förväntat positiv) upplevelse? Ett minne för livet (och andra floskler)? Är en väska, om den är dyrare än den genomsnittliga väskan från Åhléns, dömd att vara omoralisk?