Lilla L. måste ha växt en decimeter den senaste veckan. Helt plötsligt når hon...allt. I ögonvrån ser jag hur hon sträcker sig upp mot högen av cd-skivor, som ligger ovanpå vinylspelaren, längst in mot väggen. Jag tänker:
- Ja, ja, dit når hon ju inte.
Då sträcker hon sig ytterligare en liten bit och vips! Där får hon tag på Lykke Li-skivan. Strålande springer L:et mot mig och säger:
- Mammas! Mammas!
- Ja, det är mammas skiva! Ge den till mamma... (med ett lite lätt bedjande tonfall)
- Nääää! Näääää!
2 kommentarer:
Känner igen det där :D Nu har man ju inte så mycket mer plats att trycka undan sakerna på längre, det blir mycket "kan mamma få den?" här...
Det värsta är att man själv åter så mesig ;)
Skicka en kommentar