söndag 4 maj 2008

1988

Suvis inlägg om 1988 väcker massor med minnen, till stor del på grund av de gemensamma nämnarna. Vi umgicks i samma kretsar, bodde i samma stad, hängde på samma fester.

1988 flyttade jag hemifrån. 16 år gammal. Drygt 30 mil bort från hemstaden. Den officiella anledningen var att jag skulle gå ett nationellt program på gymnasiet (det fanns väldigt få sådana på den tiden). Den inofficiella var att det var en helt nödvändig åtgärd för att jag inte skulle bli seriöst galen. I efterhand begriper jag inte riktigt hur det gick till, att mina föräldrar köpte mina argument (som framförallt handlade om gymnasiet). På något plan, ganska outtalat, så förstod de. Även min pappa, som till stor del var orsaken till flytten, accepterade med tystnad.

En annan sak som jag inte riktigt begriper är att jag stod fast vid mitt beslut, att jag faktiskt flyttade. För när det väl var dags hade ganska många variabler i mitt liv förändrats. Hela det sista året på högstadiet bestod av ett allt större umgänge, fester, konserter, festivaler och förälskelser. Det borde ha varit bekymmerslöst - men det var det inte. Konflikterna med min far hade antagit sådana proportioner att det var helt omöjligt att stanna kvar hemma. Jag åt inte. Jag sov inte. Vi talade inte med varandra. Faktum är att jag och min far så gott som uteslutande teg i nästan tre år. I efterhand måste jag ha förträngt hur illa det var. Det fanns ingenting som kunde väga upp - och jag vet att jag tänkte att det bara var jag som kunde lösa situationen. På egen hand. Min sätt att lösa det hela var att hitta ett legitimt sätt att flytta hemifrån.

Tjugo år senare framstår det resonemanget som helt jävla galet. Varför reagerade ingen? Min mamma frågade om orsakerna ganska många år senare, likaså ett par andra släktingar. De hade alla tänkt att det måste finnas andra orsaker än de officiella. Men ingen ville fråga. Ingen vill säga någonting.

Jag flyttade. I en nymålad lägenhet, med kritvita tapeter och svarta blockljus, satt jag och tänkte:
- Jag skapar mitt eget liv. Nu. Bara jag.
Det var självklart inte så enkelt. Jag ångrade mig ungefär hundra gånger om dagen, undrade över om det var värt priset - att släppa allt annat. Släppa vänner, kärlek, allt. Men jag stod fast vid beslutet - och även om hela logiken framstår som helt galen idag så är jag glad över det. Det blev bättre. Tillbaka till 1988 vill jag dock inte.

2 kommentarer:

Lotta sa...

Fy fasen vad tufft! 16 år bara... Det var ju inte DU som skulle lösa problemet. Dina föräldrar skulle kanske gjort det istället.

Blev ni sams till slut?

Världen enligt J. sa...

Nja, det blev bättre. Vi började prata, men det fortsatte att vara komplicerat.