Äntligen några roliga och bra texter!
Kroppar och kroppslighet hänger självklart samman med identitet; vem vi vill vara, vem vi vill ses som. Kroppar - dess storlek och form - är ju även en betyande del av vårt utseende och blir då som vilket annat attribut som helst. En symbol, en markör och i en förlängningen en del av diverse maktordningar.
Jag är också fast i mina medelklassiga förväntningar, fördomar och ideal. Jag blir lite lätt nervös av stora tuttar och kurviga former. Idealet är den disciplinerade kroppen, bestående av senor, muskler och (definitivt) små tuttar. Den presterande kroppen. Detta är ett ideal som applicerar särskilt på mig själv, hur jag vill att min egen kropp ska vara. Den ska fixa ett marathon, den ska vara vig och spänstig. Därmed inte sagt att den alltid är sådan.
Klasskamraterna på högstadiet, som bejakade sin kurviga former, skolkade från gympan, köpte push-up-bh och bubbelgumsrosa läppstift och hängde efter de coola grabbarna, framstod i mina ögon som rymdvarelser. Jag begrep ingenting. Det var ju Audrey Hepburn som var det givna idealet, med stram frisyr och små tuttar, inte Lillie och Sussie. Eller ännu värre...Samantha Fox. De senare framstod som...otyglade. Ohämmade. Odisciplinerade.
Fördomsfullt? Javisst. (Samantha Fox visade sig långt senare vara en betydligt coolare dam än vad 80-talets mediabild visade, men det är en annan historia.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar