Familjen prinsessan på ärten

Ahhh, äntligen är vi hemma!

Först vill jag ingenting hellre än att lämna den norrländska hålan till förmån för civilisationen, sedan vet jag inte hur snart jag ska ta mig i motsatt riktning. Det är inte så att jag drabbas av plötslig saknad av den norrländska hålan. Den är bara en stad där jag råkar bo och ha mitt jobb, i övrigt är den oftast vansinnigt tråkig. Men det är ju så gräsligt jobbigt att vara bortrest. Obekväma sängar (yes, hela familjen är prinsessan på ärten och sover uselt), packning överallt, sociala plikter och inga som helst rutiner. Plötsligt upptäcker vi att vi har glömt att äta och håller på att svimma av hunger, eller att klockan är nio på kvällen och att lilla fröken fortfarande springer omkring som en duracellkanin. Improvisation var säkert kul och charmigt tidigare. Jag minns knappt. Hur som helst så fungerar det inte längre. Sova i egna sängar och äta frukost til Molly mus - det är fint. Även om det kanske låter en smula tråkigt.