Härom dagen läste jag Unni Drougges Boven i mitt drama kallas kärlek. Den första delen av boken var grymt enerverande, sedan fångade den mig. Skit samma hur mycket som är sant. I likhet med Maja Lundgrens och Carina Rydbergs böcker är det inte mannen som är det intressanta objektetet. Det är Unni själv, framställd med obehaglig och närgången skärpa. (Sedan kan man i och för sig fundera över värdet i att skriva ut vem en person är i det verkliga livet. Romanen hade vare sig blivit bättre eller sämre, som just roman, om avslöjande detaljer hade anonymiserats.)
Läsningen fick mig att rota fram och läsa om Unnis debutroman Jag, jag jag!. Jag gillar den, på samma sätt som jag gillade Magasin April när jag gick på gymnasiet. Den är spretig och lite slafsig, men samtidigt effektiv och pricksäker. Ja...och så gillar jag musiknörderiet. Så klart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar