Att sortera världen (och sin bokhylla)

Det här är intressant läsning. Jag har nästan alltid sorterat böcker efter författare och genre. Skönlitteratur för sig, facklitteratur för sig, med en rad underkategorier (filosofi, musik, design, trädgård, språk, konst, feminism etc.). På jobbet, där jag förvarar enorma mängder med böcker, har jag ytterligare en variant av genreuppdelning. Den allmänna facklitteraturen är sorterad efter författare, de mer specialiserade kategorierna utifrån något skumt ickesystem. Det senare beror på att dessa böcker används ofta och att det knappt är någon idé att sortera dem. Det är enklare att ställa eller lägga dem tillsammans med sådant som har liknande innehåll, eller som används för ett visst ändamål.

I perioder har jag försökt mig på andra sorteringsprinciper. Ett tag, när jag var trångbodd, hade jag pocketböcker för sig (i travar och dubbla rader) och större böcker för sig. Men det var för mycket kaos för mitt neurotiska huvud. Det innebar ju att hälften av en författares böcker kunde stå på ett ställe och den andra halvan kunde vara utspridd i osorterade högar. Sådant spelar kanske mindre roll om man inte läser om böcker, men det gör jag. Ibland måste jag rota rätt på Klas Östergrens Ismael för att läsa de första kapitlen, läsa om någon viss krönika av Linda Skugge eller kolla på språket hos Joyce Carol Oates. Då fungerar det inte att böckerna ligger på okänd plats. Av detta skäl kan jag inte heller tänka mig mer estetiskt tilltalande sorteringsprinciper, som den i inredningssammanhang populära färgsorteringen.

Jag är faktiskt lite sugen på att införa SAB-systemet hemma. Det är perverst...

(Och ja, jag sorterar skivor och filmer också i bokstavsordning och genre.)