Det är så sorgligt att läsa om Margeret Thatcher, i dagens DN på nätet. Järnladyn kämpar mot demensen och måste varje dag påminnas om att hennes make, Dennis, är död sedan fem år tillbaka. Dottern säger:
- Var gång det till sist sjunkit in i medvetandet att hon förlorat sin man som hon haft i 50 år ser hon sorgset på mig och säger: Oh, så jag kämpat för att samla ihop mig.
Att bli dement är min stora skräck.
2 kommentarer:
Näst efter cancer är demens även min stora skräck. Det är ett fruktansvärt sätt att förlora sig själv på, speciellt så länge man själv är medveten om hur dement man är. (Till slut passerar man ju en gräns när man är lyckligt ovetande, men innan dess är det tungt.) Min mormor har Alzeimers och tror att hon fortfarande är gift med min morfar som hon skilde sig ifrån för 40 år sen...
Det är just det där mellanstadiet som är skrämmande...när man är medveten om förfallet.
Skicka en kommentar