Antikonsumtion (del 1)

De senaste månaderna har en ny typ av självgodhet spridit sig, i bloggar, diskussionsforum och i kvällstidningarnas reportage. Antikonsumtionen. Folk som tar ett "köpfritt år". Folk som vill lämna den ytliga konsumtionskulturen för att finna - ja, vad egentligen?

Jag har full förståelse över att man kan vilja se över sina egna beteenden och kanske göra andra prioriteringar än man gör av slentrian. Visst är det lätt att köpa en tröja som man vare sig vill ha eller behöver, som sedan kommer att hänga oanvänd i garderoben, eller att låta pengarna rinna iväg på en ändlös rad av fika, lunch och hämtmat. Kanske för att man inte tänker efter, kanske för att man just i ögonblicket inte orkar något annat. Ibland kan ju även brist på konsumtion bero på att man inte har något val. Inga pengar, ingen konsumtion.

Det är inte det som irriterar mig, utan de märkliga argumenten. Jag skulle ha lättare att köpa dem (argumenten alltså) om de var ekonomiska, eller till och med ekologiska. Att man slutar shoppa onödiga prylar för att spara pengar eller miljö. Men det verkar inte handla om det, utan om att bli en bättre människa. Att få mer tid. Att gå ut i skogen och plocka bär istället för att promenera på stan. Att leka med barnen istället för att köpa en ny tröja. Att inte känna stressen av att köpa saker. Och att se om man klarar av det... Helt ärligt så förstår jag inte motsättningen, om man nu inte är en patologisk shoppaholic som spenderar all sin tid och alla sina pengar på H&M/NK/Ikea. De allra flesta hinner nog med både skogspromenad, lek och inköp av tröja. Jag tror inte att man blir en mer genuin, sann eller bättre människa av att sluta köpa grejer. (Å andra sidan tror jag inte heller att man blir en bättre människa av att ha och köpa en massa saker.) Vad är det man egentligen bevisar - och för vem? Att låta bli att konsumera är inte svårare (men kanske lite tråkigare?) än att låta bli att dricka alkohol, snusa - eller att pallra sig ut på en daglig joggingtur. Det handlar mest om att bestämma sig. Att se om man kan låta bli att köpa nya strumpor, underbrallor, pocketböcker eller fika under ett år är möjligen intressant som experiment. Men jag har svårt att se varför det är så moraliskt stärkande.

En iakttagelse från några av de bloggar som jag brukar läsa, som handlar om köpfria liv/år, är att det med tiden verkar bli en sport att få tag på de prylar och tjänster som man vill ha - men utan att betala för dem. Exempelvis att kompisen bjuder på bio eller latte, att kompisens kompis bjuder på klippningen av håret, att kompisens kompis kompis ger bort pocketboken eller inredningstidningen. Det var väl det jag anade...att begäret efter prylarna kvarstår. Oavsett om man köper dem eller ej. Så mycket för skogspromenaden. Tjohopp.