Att bli förälder innebär ju för de allra flesta att man tar alla principer (av typen "när jag får barn så ska jag aaaaldrig...") som man någon gång har haft och slänger ut dem genom fönstret. Några konsekvenser av detta är att vi kollar på film till frukost, allt för ofta låter bli att borsta tänderna på unga fröken (senast ikväll blev hon så förbannad över tandbortsförsöket att hon tappade andan och inte fick ur sig ett pip till gallskrik) och köper knallrosa kläder (unga fröken tycker ju att det är den finaste färgen i hela världen). Till vårt försvar kan nämnas att fröken somnar själv, i sin egen säng, och att hon ännu så länge inte har ätit godis. Lite ordning och reda finns det i hushållet.
En lite mer oväntad konsekvens av föräldraskapet är att vi har blivit tvångsmässiga rimmare. Om vi inte kommer på något riktigt ord så får det bli ett hitte-på-ord. Det går inte att säga "mamma" utan att lägga till "pamma", "flamma" eller "samma". Eller tappa, slappa, pappa, trappa. Ibland blir det riktigt roliga kombinationer, ibland blir det bara trams.
4 kommentarer:
Vet inte varför Svante lockar fram tokrim och rim överhuvudtaget hos mig. Svante vante fjante mante kante...eeeh...Han kommer få men för livet antagligen.
Ha ha! Vilket ingenkännande inlägg, när det gäller det man aldrig ska göra. Jag kan säga att jag hade väldigt svårt att förstå alla som kallade djuren för vovve, kisse och sådär. Och ännu värre var det med gris-bebisar och häst-bebisar. Nu är jag där.
Fast vi rimmar inte faktiskt, men det är nog för att min jag-har-gått-hemmma-i-två-år-hjärna inte förmår att komma på några, ens i nödvarianten.
Alex: namnet Svante väcker rimgenen! Svante, vante, fjante... Loke också för den delen!
Frida: jag har också kommit på mig själv med att prata om kattbebisar och fågelbebisar! Det låter ju helt vansinnigt ;)
Hmmm. Varför gör man så? Jag har lyckats säga "nalle balle" flera gånger. Känns ju super...
Skicka en kommentar