Jag ger upp. Kanske borde jag erkänna att jag faktiskt är sjuk och att jag inte orkar jobba samtidigt som jag tar hand om den lilla feberflickan? Självklart inser jag, förnuftsmässigt, att är man sjuk så är man sjuk. Då ska man krypa ner i sängen och ta det lugnt. Men i mitt huvud, i de sammankleggade synapserna, ser det inte ut så. Istället hör jag bara ramsan:
- Bit ihop, bit ihop, bit ihop.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar