Ibland får man anledning att fundera över sig själv som förälder. Särskilt när ens i vanliga fall bedårande dotter förvandlas till ett litet monster. I morse var det bara svans, luden päls och horn i pannan som saknades. Hon vrålade oavbrutet, rätt ut, i ungefär en timme. Snoret sprutade. Vrålet fortsatte. Det var oklart vad som hade utlöst den enorma ilskan och frustrationen, men stor var den. Allt var fel. Maken satt med henne i knäet, eller rättare sagt, Lilla L. låg och vred sig som en arg liten mask. Vi pratade lugnt och fint, förklarade att hon var tvungen att lugna ner sig, kliade på ryggen och torkade snor. Men vrålandet bara fortsatte och fortsatte.
En timme kan vara väldigt lång tid. Tid då både jag och maken hann fundera över Nannyakuten (och andra hemska program). Det kanske inte är så konstigt att föräldrar inte vet vad det ska ta sig till med, eller att de ger upp? Det är lätt att säga att det bara är att dra tydliga gränser, vara konsekvent och att vänta ut de värsta utbrotten. En timme kan vara väldigt lång tid.
4 kommentarer:
gudars skymning ja. jag minns när stella hade sådana utbrott när hon var lite yngre. det kändes som att min hjärna bara skulle gå upp i rök av själva tryckvågen från hennes lilla men oh så fruktansvära skrikröst. skönt att du är friskare i alla fall. lät mindre kul när jag läste inläggen nedan. fy fan. hatar att vara sjuk.
Ja, hjärnan håller på att sprängas - och så vill man ju bara krama om ungen och göra allt bra. Det måste vara vidrigt att vara så arg, arg, arg.
Jag brukar försöka tänka som så (Vi har många och långa sådana där utbrott här också!) att om han bara lär sig att hantera den där enorma ilskan och viljan han besitter, då kommer han att klara sig mycket bra här i livet...
Hmm kanske det inte är så konstigt. Det måste vara frustrerande att ha varit krasslig och inte kunnat göra något skoj på länge. Sen att inte kunna verbalt (tja förutom att gasta och tjuta) riktigt kunna få ut frustrationen. Kanske?
Skicka en kommentar