Den ensamma bloggaren?

I söndagen DN skrivs det relativt mycket om bloggar. Dels om feministiska bloggar, dels om mikrobloggar. Timothy Thore Hebb, som har skrivit artikeln om feministiska bloggar, är självklart tvungen att markera att han inte har någon blogg men att om han hade det så skulle den handla om "kloka saker som sagts i det förflutna. Eller om franska existentialisternas tänkande, som alltid blir aktuella när samtiden krisar". Det vill säga, han skulle minsann inte ha någon ointressant vardagsblogg.

Nåja, det var inte det jag skulle komma till. För trots att inledningen, om de feministiska bloggarna, är helt ok - så avslutas texten i sedvanlig förminskande ordning. En relations och individterapeut kallas in som vittne för att bloggarna är ett uttryck för människans ensamhet och bekräftelsebehov; "När allt fler tillbringar sin tid på nätet och bloggar förlorar de en väsentlig sak, den riktiga kontakten med andra människor". Jag blir så trött. I de allra flesta fall tror jag inte att bloggar, chattar, on-line spel eller Facebook är ett alternativ eller en ersättning för andra sociala kontakter. De är komplement och alternativa medier för interaktion och utbyte. Att blogga en timme på kvällen, istället för att glo på Dr Phil, gör en knappast till en asocial typ. Lika lite som att diskutera i ett chattforum, eller utbyta tankar i kommentarsfält i bloggar, skulle vara "oriktiga" sociala relationer. Jag stör mig på den ingrodda synen att sociala reationer bara kan ske på vissa utvalda vis, helst i form av traditionellt föreningsliv (som att sjunga i kör eller träna knattelaget i fotboll). Jag har lärt känna personer, som jag aldrig ens har träffat, genom bloggar och diskussionsforum. Och hur märkligt det än kan låta så är dessa kontakter inte ett dugg ytliga eller flyktiga.