Idag skulle min pappa ha blivit 76 år gammal. Det blev han inte då han dog för snart fem år sedan, efter nästan tio års sjukdom. Jag tänker på min pappa så gott som varje dag, trots (eller kanske på grund av?) att vi hade en ganska komplicerad relation till varandra. Jag kan fortfarande höra hans röst inom mig, höra hans speciella fraseringar och lätt ironiska tonfall. Jag väntar fortfarande på att han ska stå i min hall om lördagarna. Jag väntar på att han ska rätta till sneda tavlor och ordna skorna i prydliga rader. Jag väntar på att han ska fråga om det som bekymrar mig har gått bra. Jag väntar även om jag så väl vet att det aldrig mer kommer att inträffa.
För mig är pappas sjukdom också punkten då jag blev vuxen. I mångt och mycket var jag det självklart innan, men det finns ett specifikt ögonblick då jag sitter på pendeltåget från Uppsala på väg hem till Stockholm. Ett ögonblick då jag inser att omgivningen faktiskt har viktigare saker för sig än att bekymra sig över än mina neuroser, tentor och olyckliga kärlekar. Ögonblicket är exakt inristat, även när det gäller helt ovidkommande detaljer. Vilka Levis-jeans och vilken blå och vitrutig skjorta jag hade på mig. Hur mitt oklippta hår hängde i en oformlig frisyr och vilken statistikbok som jag läste. Det ösregnade på vägen från Thoraxkliniken till tågstationen. Det ösregnade hela vägen hem. Jag insåg att det var dags att samla ihop mig själv.
4 kommentarer:
Tänk att det är så där ibland. Man bara vet att livet aldrig kommer att bli detsamma.
Förstår din saknad efter pappa. Det måste vara tungt.
Kram!
För mig skedde det på dagen D, men jag känner så väl igen den där känslan.
Det är så svårt att sakna någon som aldrig kommer tillbaka...
kramar
Det är så ofattbart att någon som "alltid" har funnits plötsligt kan vara borta, men samtidigt vara så levande i tanken. Det låter mycket tungt det du har gått igenom...
Vad gripande du skriver! Kanske extra gripande eftersom min mamma ju är sjuk och jag är verkligen rädd att förlora henne.
Skicka en kommentar