Söndagar måste vara ett straff, för någon okänd kollektiv försyndelse. En hel dag som vi aldrig gör någonting vettigt med. Nu har jag varit uppe sedan klockan åtta (det vill säga: sedan klockan sju). Jag och Lilla L. har läst tidningar, tittat på värdelösa filmer, ätit frukost och hängt tvätt. Maken har fått sovmorgon, jag har jobbat. Vi har ätit lunch och hängt mer tvätt. Nu är klockan två - och, jaha? Vad ska vi hitta på nu då? Ute är det snöstorm och svinkallt. Inne är det tråkigt. Återstår gör konsumtion och ångestvrål.
1 kommentar:
Du sätter orden exakt för min ständigt eländiga söndagskänsla! Skönt att jag inte är ensam!
Skicka en kommentar