Ungefär en gång per år får jag ett ryck och tänker "varför skulle inte jag också kunna handla kläder på den stora klädkedjan?". Så farligt, fult eller deprimerande kan väl inte allt vara? Sagt och gjort. Jag travar in på det lokala köpcentrumet, gärna med en urled Liten L. i släptåg, greppar ett antal klädesplagg och provar, provar och provar. Resultatet blir nästan alltid det samma. Jag får vatten på min kvarn. Allt ser farligt, fult och deprimerande ut. Det hänger lösa trådar. Kläderna sitter som en sopsäck. Tygerna känns som papper. Jag känner mig ful.
Idag provade jag ett par chinos och en blus. De såg helt okej ut på galgen. Inne i provrummet kände jag mig som om jag befann mig i en trailer för The Office. Det sistnämnda är inte en bra sak. Tanken var väl snarare att se ut som en avslappnad Gwyneth Paltrow.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar