Morgonstund

Vissa saker är ganska obegripliga. Som varför jag envisas med att vilja ha sovmorgnar på helgerna. Jag råkar ju vara den enda personen i hushållet som, trots allt, är morgonpigg. Jag gillar att stiga upp. Jag gillar att äta frukost och läsa DN. Det går inte den minsta nöd på mig. Maken däremot, han är snudd på medvetslös. Lilla L. verkar ha ärvt sin fars inställning till morgnar. Även om hon, som idag, vaknar tidigt, så sitter hon och stirrar hålögt framför sig i minst en timme. Utan att säga ett ord. Möjligen dricker hon lite välling och muttrar lite grann (typ "titta bollibompa"). Varför spjärnar jag emot?