Idag kan jag bara hålla med Ann Söderlund: jag blir bara mer feminist för varje dag som går. Nu har jag ju nästan alltid varit feminist, även om jag hade en period i mitten av 90-talet då jag inte ville bli definierad som en feministisk doktorand. Förväntningarna på att jag just skulle ägna mig åt feministisk forskning var minst sagt kompakta: Det var som om det var det enda rimliga alternativet för en ung kvinna inom mitt ämne, vilket gjorde mig vansinnigt upprörd. Ideologiskt må jag vara feminist, men professionellt kan jag i likhet med män ha fler intressen än så.
Vad var det nu jag skulle koma till? Jo, som Ann påpekar så ska vi inte sumpa bort vad tidigare generationer har kämpat för. Jag vill inte leka hemmafruspelet. Jag vill inte att det ska vara tabu att göra karriär - eller att mitt egentliga värde ska mätas utifrån om jag är en riktig morsa eller ej. Jag är mamma, men jag är och kan också väldigt många andra saker.
4 kommentarer:
Absolut. Samtidigt tycker jag det blivit något snett när jag, bara för att jag råkar vara tjej, får försvara varför jag vill vara hemma, gå ner i arbetstid osv. Det får aldrig en man motivera. Då är det bara så bra att han vill det.
HALLELUJA!
J, klokast på länge. Just så.
Malin: Samma där, det är upp till var och en. Ingen ska behöva berättiga ett väl.
Malin: Det håller jag absolut med om! De stereotypa förväntningarna är lika jobbiga även åt det hållet.
Skicka en kommentar